Om "mest är bäst"

Ellen har själv bakat födelsedagstårtan. Den nittiosjunde, så att säga. Hon är en av dem som minns när det var sill och potatis vareviga dag – och under trasmattan: jordgolv.

– Men vi var så förnöjda.

I förrgår snodde en kille med mycket modernare livsinställning hennes handväska. Ett par hundralappar fick han att glädja sej över.

– Att han tog pengarna gör för all del inte så mycket, men min lilla adressbok och fotografiet av Rudolf.

På en väggbonad har Ellen broderat: "Först korset, sedan kronan". Lilla adressboken och fotografiet av Rudolf ligger förmodligen slängda någonstans, och dagens lösen handlar inte alls om krona och kors. Nej, snarare om att mycket är bra.

Men.

"Mest är bäst."

Det spelar ingen roll på vilket sätt man kommer över detta "Mest"; genom smarta aktieklipp i någon framgångsrik vapenindustri, eller direkt ur en gammal tants handväska, skit samma, som Linnéa brukar säga – det är ändå bara gångkläderna som skiljer den ene klipparen från den andre.

Och så gör vi en loop, på tal om klippare och fräcka kläder:

På Kulturen i Lund kan lagom stora barn klä ut sej i Karl XII:s rock och hatt. Linnéa är ju inte den som försitter ett sådant tillfälle och för en gångs skull hade jag kameran med mej. Hon ses rida på unge kung Karls gunghäst. Hans riktiga häst hette Brantklipparen, tror jag. Klippeti klopp, klippeti klopp.

Ellens far hade också en häst, som hette Malla, ett mer tungfotat namn. Kloppeti klapp. Ännu finns Ellen och kan berätta om hur det var med häst och vagn och jordgolv under trasmattan, medan tiden – denna ogripbara storhet – travar, skrittar, skrider. Lunkar. Hasar sej fram. Rusar, susar och förändrar allt. Barndomshemmet är numera uppgraderat till sommarstuga och i Ellens kök står ett skåp därifrån, ett sådant som kan få expertisen i "Antikrundan" att falla på knä, eftersom lite skavanker förhöjer värdet. Det är samma fenomen som en musiker i bekantskapskretsen har gjort mej uppmärksam på, nämligen att ett piano inte bör stämmas riktigt rent. Gör man det blir givetvis tonen perfekt, men den vill liksom ingenstans. Den lever inte, längtar inte.

Ellen lever och längtar.

– Tänk du Ellen, nästa gång blir det 98-årskalas!

– Då har jag flyttat. svarar Ellen och höjer blicken.

Först korset, sedan kronan.

Eva Thors