Styrkan i böckerna är människan

Namn: Anne-Marie Hammarlund

Ålder: 74 år

Uppvuxen: I Sösdala

Familj: Sambon Gunnar Ising

Hobby: Ingen annan längre än att skriva böcker. Tidigare var det brodera, sy, sticka, väva, laga mat, trädgårdsarbete.

Anne-Marie Hammarlund har skrivit ännu en bok. Åratal av gediget forskningsarbete att samla material är sammanställt i en kulturbok om folket i Liarums by och bondekulturen. Boken är hennes femte i ordningen. Hon säger med ett blygsamt leende att hon varit flitig sedan hon blev pensionär. Sanningen är att Anne-Marie Hammarlund är född flitig.

– Människorna som levde då förtjänar att inte falla i glömska. De till synes små människorna som aldrig någonsin blir ihågkomna eller uppmärksammade, som om de aldrig hade levt sitt liv, ska vara med, säger hon om vad hon menar är styrkan i hennes böcker – människorna.

Därför är alla som bott i Liarums by sedan 1600-talets mitt med i boken. Hur de levde, vilka villkor som fanns, hur de tacklade sina problem, lyfts fram.

Arbetet med boken började något år efter det att hon och sambon Gunnar Ising flyttat till gården i Liarum 1988.

– En gammal gård förpliktigar. Man äger den inte, man förvaltar. Se bara på dessa bjälkblock, säger hon, sätter blicken i taket, och tillägger:

– Jag är van vid gammalt.

Anne-Marie Hammarlund var inte helt nybörjare (vi återkommer till hennes tidigare alster) och visste, när andan av nyfikenhet på vem som bott på gården tidigare började falla in, vilka sökvägar hon skulle ta. Få är de arkiv i Sverige som Anne-Marie Hammarlund inte har kännedom om. Strax fick hon kontakt med paret Majken och Ebbe Nilsson samt Sture Lenander och Seved Olsson. De två sistnämnda var bosatta i byn sedan födseln.

– Det var mycket kaffe och mycket prat i början, säger hon och skrattar till.

Men inte på långt när så mycket tid som hon och de andra därefter lagt ned på att forska fram materialet till boken.

– På något vis har jag fått lära mig att läsa på nytt. 1600-talets skrivstil är ingen som vi lärt.

Delar av boken är skriven efter hand. Materialet var digert och fyllde ett skåp.

– Numera är datorn ett stort hjälpmedel i skrivprocessen. Min första bok skrev jag för hand.

Första boken, "Sösdala – en göingeby genom tiderna", kom 1989. Därpå följde "Släktled från Råbockamöllan", "Broslätt – hantverkarbyn som tystnade" i samarbete med Torsten Karlson och "Norra Mellby kyrkby" i samarbete med Åke Perlestam. Sålunda har hon arbetat på flera böcker samtidigt.

– Jag lägger pussel och leker detektiv. Det är det roligaste. Hemskt spännande, säger hon och glädjen lyser i de pigga ögonen.

Skrivprocessen, att bygga en bok, är naturligtvis också ett nöje.

Släktforskning är grunden till varför denna folkskollärare ägnat pensionärstiden åt att skriva och ge ut bygdehistoria.

– Jag har aldrig kunnat göra något litegrann.

Smittat sin sambo Gunnar Ising med sitt stora intresse har hon gjort. Hans yrkesliv var tillägnat genetiken.

– Han har gått över från bananflugor till människorna på 1600- och 1700-talen, säger Anne-Marie Hammarlund muntert.

Hon är Göingeflicka och har kvar sin farmors föräldrahem i Sösdala, samhället där hon vuxit upp. Trots att tiden egentligen inte räcker till behåller hon den lilla gården i Sösdala. Rötternas styrka ger sig till känna.

Under åren av forskning har hon funnit mer och mer om sin egen släkt.

Numera går någon gren tillbaka till vikingatiden. Boken om Råbockamöllan är tillägnad hennes föräldrar Anna och Bernth Kjellson.

– Jag är född i ett litet småbrukarhem. Ett mycket kärleksfullt hem.

I februari fyllde Anne-Marie Hammarlund 74 år. Hon har inte längre någon annan hobby än att skriva böcker.

– Det är väldigt mycket arbete och väldigt mycket pengar – det är dyrt att trycka böcker och jag säljer inte som Guillou.

En del bidrag, bland annat från Kungliga Patriotiska sällskapet, till böckerna har det dock blivit och Sösdala-boken har snart gått ihop sig.

– Resten får man sätta på nöjeskontot.

Hon säger att hon inte längre är den goda husmodern. Det blir få bullar bakade och få dammtussar bortforslade.

– Men jag har insett att det där inte betyder något. Viktigt är att man lever och har det roligt, säger Anne-Marie Hammarlund.

Hennes fäbless för bygders historia är ingalunda något hon burit med sig genom årens lopp. I skolan hade hon lärare som förstörde ämnet med sitt tragglande om kungar och krig.

– Det kom mig inte nära. Denna historia berör, jag kan känna med dessa människor.

Som 21-åring tog hon 1951 examen vid seminariet i Lund. Efter fem år som lärare på Österlen, i byn Ramsåsa, kom hon till skolan i Löddeköpinge där hon stannade resten av sitt yrkesliv. I början var de åtta lärare, när Anne-Marie slutade tjänstgjorde 100.

– Att vara lärare är ett jobbigt jobb och inte alls så mycket fritid som folk i allmänhet tror. Man måste lägga ned mycket tid på förberedelsearbete.

Hon trivdes som lärare hela tiden, och tror att yrkesvalet har att göra med att hon hade bra betyg i det flesta ämnen. Nu arbetar hon med forskning om två byar i Norra Mellby. Det är svårforskat eftersom kyrkböckerna brann 1783 och elden tog åren 1726-1783 med sig.

– Det är en utmaning, säger hon och ler stort.

Birgitta Mattisson