Till minne av Bert-Johnny Nilsson

Familj Artikeln publicerades

Rymdväktarna har tagit vid. Så står det i dödsannonsen över konstnär Bert-Johnny Nilsson. Han föddes 1934, avled efter ett års sjukdom – den förbannade cancern! – natten till i går, 6 maj 2004 och lämnar närmast sin familj, hustru Madeleine Nilsson och de tre sönerna. Han föddes i Kristianstad, bodde de sista tjugofem åren i Åhus. 1934-2004, ett liv, ett storslaget konstnärskap, en rymd av tankar och känslor.
Första målningen jag såg var en ängel med kulhål. Så vacker, så brutal och jag lät blicken och tankarna vila. Tror det var i Magnus Åklundhs – också han gammal Åhusbo – gallerilokaler i Lund, förmodligen 1987, då jag i den långa listan över Bert-Johnnys Nilssons utställningar ser Åklundhs galleri detta år. Han återkom dit. 1990, 1996, 2000.
1987 var drygt 20 år efter debuten – Galerie Latina i Stockholm 1965, två år innan Parisdebuten – och Bert-Johnny Nilsson var kvar i ett surrealistpräglat måleri, som gjorde honom mer internationell än svensk och gav honom ett flertal utställningar utomlands. Men främst hade han ett rikt personligt språk som blickade såväl bakåt som framåt och på ett lyckosamt plan sammanförde de mytologiska världarna med vår egen. Poesi, vetenskap och fantasi. Jo.

Men han var på väg. Det syntes. Hans måleri var alltid på väg och när han under 90-talets början förde in kosmos i sitt måleri var det inget att förvånas över. Rymden var ett av hans stora intressen och när jag i ett reportage inför påskrundan 2002, då han var nyinvald Öskg-medlem, besökte honom hemma i Åhusateljén bakom den Yves Kleinblåa dörren sade han att det spelar väl ingen roll om man målar Österlen eller kosmos, "landskap som landskap".
Rymden var för Bert-Johnny Nilsson inget ointressant och för oss ovidkommande flera ljusår bort, rymden var en värld att leva i. Han gjorde det. Bar en rymd inom sig. Ändå stod han kvar på jorden och visste att det är här som teleskopen med sina stora ögon riktade ut mot den oändliga rymden står.
Så lät han också objekt sväva runt ute i sina kosmosmålningar. Oidentifierade objekt, men av mänsklig hand. Maskindelar, föremål, skrot. Vi sätter våra spår, vi människor. Tar för oss. Bert-Johnny Nilsson reagerade över människans bristande ansvarskänsla.
"Människan är fantastisk, men också ett ämne till besvikelse, vi är egentligen ett otäckt däggdjur och med allt dödande och all miljöförstörelse inte speciellt rädda om den här planeten".

Bert-Johnny Nilssons ord, men de hade kunnat vara Harry Martinsons. Jag tänker på det nu. 6 maj, Harry Boys födelsedag och Bert Johnnys bortgång. Jag borde ha frågat om det. Om rymdfärdens Aniara, om att färdas inåt och utåt och om detta med att fånga daggdroppar och spegla kosmos. Hade han läst Martinson? Förmodar så, vet inte. Vet att han skapade sina egna, olika kapslar hemma i ateljén som han mycket väl kunde tänka sig där ute i rymden, bärandes det stjärnstoft som blir kvar av oss alla människor. Till slut. Till början.
Sune Johannesson