"Vi som är kvar måste våga berätta"

Namn: Genowefa Johannesson

Kallas: Genia

Född: 6 december 1920 i Glew utanför Krakow, Polen.

Familj: Barn och flera barnbarn.

Arbete: Lokalvårdare, men sjukpensionär sedan 1972.

Bor: I Kristianstad sedan 1945.

För 60 år sedan idag befriade sovjetiska trupper förintelselägret Auschwitz–Birkenau. Genia Johannesson var inte där.

Hon hade, tillsammans med många andra fångar, under hösten 1944 transporterats till Lothringen för att arbeta i en ammunitionsfabrik.

Kriget var nästan slut, tyskarna desperata. Genia minns särskilt två kvinnor från Ryssland, som aldrig lämnade fabriken. Hon berättar att kvinnorna utgjorde det sista ledet i vapenproduktionen och en dag stod de inte ut med tanken på att vapnen som lämnade deras händer skulle döda.

– De saboterade, stoppade piporna med allt de kom åt. Vi andra visste ingenting, men en tid senare blev det stor uppståndelse på fabriken. Det är enda gången jag sett Hitler. Han skrek och ryade, säger Genia och tystnar en stund.

Fortfarande, efter alla år och alla gånger hon berättat om det hon upplevt, tränger tårarna fram.

– Flickorna försvann men någon dag senare blev vi alla tvingade att ställa upp oss på gården.

Där stod två galgar och jag tänkte ska vi hängas nu? Men vi fick ställa oss en bra bit ifrån och så kom de med flickorna. De hade sår över hela kroppen. Tänderna var utslagna.

De ord som flickorna skrek innan de hängdes har för alltid etsat sig fast på Genias trumhinnor: "Om någon överlever så berätta för världen vad de gjort!"

I över 20 år har Genia gjort vad hon kunnat för att hålla det löfte hon inom sig gav dem den stunden. Första gången hon berättade om sina upplevelser på en skola – det var Sånnaskolan i Åhus – var hon livrädd.

– Jag var så rädd att barnen skulle börja vissla och skratta. Men jag blev så väl bemött, säger hon.

Genia är inte judinna. Hon är katolik från Polen och en av många politiska fångar. Fånge för att hon vägrade acceptera att hennes vänner och grannar tvingades fly från sina hem. Hon var bara 20 år när nazisterna förde bort henne. Ett halvt år satt hon i fängelse i Krakow innan hon transporterades till Auschwitz. Till skillnad från många andra kom hon därifrån. Hon överlevde också tiden i ammunitionsfabriken, och marschen därifrån till uppsamlingslägret Ravensbruck när fabriken bombats sönder och kriget var inne på sina sista dagar.

Den 24 april 1945 anlände Röda Korsets personal. Genia kom till Sverige, via Danmark, den 15 maj samma år.

– Jag fick arbete på betfälten i Vinnö. Människorna i det lilla samhället tog emot mig med öppna armar. Jag kommer alltid att känna tacksamhet mot dem, för att de hjälpte mig efter allt jag varit med om.

Berättelserna om den smärta och den förödmjukelse hon upplevt under de fem och ett halvt år hon var fången går knappast att tro. Och det är just det hon är rädd för.

– Titta på alla bilder. Lyssna på dem som överlevt. Jag förstår inte hur nynazisterna kan tro att det är uppdiktat. Vi som är kvar måste våga berätta. Inte för vår egen skull men för kommande generationer. Det får inte hända igen, säger hon.

Att den 27 januari uppmärksammas som Förintelsens minnesdag gör henne hoppfull.

– Det känns skönt att det som hänt inte är preskriberat trots att det gått 60 år.

Eva Emmelin