Viktor siktar lite högre, lite större

Skolan har aldrig varit enkel för Viktor Andersson. Orden dansar, bokstäverna byter plats och trilskas rent allmänt. Samtidigt var Viktor kaxig och hans frustration behövde ett utlopp.

– Jag var stökig, skötte mig inte alls, medger han idag.

Han hade spontant svårt i skolan, menar han, och så den odiagnosticerade läs- och skrivsvårigheten till det. Men så, mellan sexan och sjuan utreddes han för dyslexi och det rådde ingen tvekan om att han var dyslektiker. Redan första dagen på nya skolan, Slättängsskolan, blev han kontaktad en en specialpedagog.

– Det kändes som en ny värld. Det var tryggt och bra och jag fick hjälp jag tidigare saknat. Skolan blev plötsligt rolig.

Då gjorde han också en mental vändning. Han ville inte bara klara av det, med nöd och näppe, han ville göra bra ifrån sig. Visa att han visst det kunde, bara det att dyslexin ställt till det för honom.

När han gick i åttan gjorde Skolverket några filmer om specialpedagogers arbete med elevers läs- och skrivsvårigheter. Bland annat spelade man in i Kristianstad, på Slättängsskolan. Och Viktor var en av eleverna som var med. När jag pratade med Viktor den gången, var han vältalig, men blyg. Fast han hade ett mål klart: Han ville bli plåtslagare.

Nu har det gått nästan tre år. Från att inte ha haft några betyg alls, lyckades Viktor komma in på Wendesgymnasiets bygg- och anläggningsprogram. Efter första årets genomgång av olika yrkesinriktningar står hans barndomsval klart. Han har valt plåtslageri.

– Jag vill vara i rörelse och ha lite utsikt när jag jobbar, säger han.

Han beskriver sig själv som en enkel person. En som är spontan. Och praktisk. Som gillar hockey och golf. En som trodde att han inte hade nån framtid, men som nu skiner av framtidstro. Sedan han fick den där i-paden i sjuan som gjorde att han kunde fotografera av texter och få dem upplästa och sedan specialpedagogerna hittade nycklar till hans lärande, så har livet blivit ljusare.

– Det var nog rätt viktigt att jag fick diagnosen, så att alla runtomkring förstår att jag behöver något mer än de andra eleverna. Jag har vuxit som person sedan jag fick veta.

Han pluggar envist och tänker själv att ett E inte räcker. Han vill mer och verkar kunna nå dit också, med stöd.

– Jag vill visa att man kan få högre betyg än en del andra elever utan dyslexi. Jag är kaxig där, men jag vill vara en C-student.

Även i yrkesämnena vill han visa vad han kan. Han pratar om sin ”bubbla” och ett särskilt flow när allt går som det ska. När han då arbetar med plåten är det inte mycket som kan störa.

– När man kan tekniken och behärskar plåten, då är det ett unikt hantverk, säger han på stolt väg dit.

I dagarna har han påbörjat sin första praktikperiod, han ska vara på Bromölla plåt. Yrket i sig är ett framtidsyrke, arbetsmarknaden ser mycket god ut. Han hoppas bli anställd efter skolan, har med tanke på sin dyslexi inga planer på att driva eget. Däremot gissar han att Kristianstad en dag blir för litet.

– Jag vill till Stockholm. Lite högre, lite större.

Och så skrattar han, nöjd över att yrkesdrömmen är inom räckhåll.