"Vill ni se en stjärna – se på mig"

Familj Artikeln publicerades

Queer-ikon och självklar primadonna. Ingen har sjungit "Vill ni se en stjärna" med samma ärliga inlevelse och djupa röst som Zarah Leander.

"De må skälla mig för diva, men jag vågar vara som jag är i ett samhälle där alla ska vara lika."

"Jag är värmländska. Jag säger vad jag tycker. Tycker inte folk om det, så kan dom låta bli. Men det gör dom. Dom tycker om det! För jag är rejäl!!"

"Det duger inte att sitta och DEPPA. När jag är ledsen säger jag så HÄR till mig själv: Nej nu JÄVLAR ska jag VISA LIVET!!'"



Citatsamlingen på nätet är nedtecknad av en Zarah Leander-beundrare född på 1980-talet. Den lyfter fram en stjärna som framstår som allt annat än ängslig och som mer än tjugo år efter sin bortgång fortfarande har stark lyskraft. När hon blev äldre framhärdade hon att hon kände sig attraktiv och undrade varför kvinnliga sångerskor förväntades träda tillbaka när manliga redaktörer inte gjorde det?

Som 51-åring hade hon gjort strålande comeback och vunnit en stor publik både i Sverige och internationellt. Samtidigt blev hon en stor gay-ikon vilket just nu är ämne för Tiina Rosenbergs queer-forskning.



Zarah Leander föddes som Sara Hedberg i Karlstad. Hon studerade sång i Riga men blev kontorist i Stockholm. Som gift tvåbarnsmor på sin svärfars prästgård fick hon höra att Ernst Rolf saknade sångerska till en revyföreställning. Sara Leander, som hon hette då, tog kontakt och fick provsjunga.

Ernst Rolf lät henne debutera i Borås och redan då sjöng hon "Vill ni se en stjärna" i ett nummer där hon föreställde Greta Garbo. Strax var hon Karl Gerhards favorit och efter två filmer i Tyskland i mitten av 30-talet även tyskarnas. Medan tyska ikoner som Marlene Dietrich flydde till USA stannade Zarah Leander kvar och blev Nazitysklands stora sång-och filmstjärna.

Propagandaminister Goebbels finns med i rollistan när hennes liv blir opera på Folkoperan nu i höst. Hennes framgångar brukar beskrivas som välkomna för naziregimen.

De tyska framgångarna stod Zarah Leander dyrt. När hon 1943 återvände till Sverige kunde hon bosätta sig på en herrgård i Östergötland, men under några långa år vände det svenska nöjeslivet henne ryggen.

Nazistmotståndaren Karl Gerhard framhärdade att många andra och långt mäktigare svenska män haft betydligt intimare kontakter med Hitlerregimen än Zarah Leander, men när han ville ha med henne i en revy 1944 blev kritiken så hård att han väntade ännu några år.

Själv kommenterade hon anklagelserna så här:

"Jag gjorde tio filmer i Tyskland, sjöng in ett stort antal grammofonskivor för det delvis tyskägda Odeon, medverkade i ett fåtal radioprogram. Måste jag ha varit nazist för den sakens skull? Men det hjälper ju inte vad jag säger. Hur skall jag kunna bevisa att jag inte är nazist?" (TT Spektra)



Erika Josefsson





Zarah Leander

22 till 31 augusti visar Svenska filminstitutet tre av Zarah Leanders filmer på olika biografer i Stockholm. Tiina Rosenberg, professor i genusvetenskap, introducerar.

I september kommer också den tyska författaren Jutta Jacobis biografi i svensk översättning som handlar om hur Zarah Leander fick axla rollen som kollektiv syndabock i det förment neutrala Sverige.