Trauman kräver förståelse

ººDet är med stor förvåning jag tar del av siffrorna av hur många "elchocker" (electroconvulsive therapy) det utdelas i Sverige per år. Om vi rör oss med cirkasiffror var det omkring 180000 elchocker/år 1993 och i dag cirka 450000. Det inte bara ökar utan det är också en utökning på vilka diagnoser terapin ges.

Vanligtvis föreslås elchocker vid djup depression. Som alternativ till tabletter eller en "snabbskjuts" in i ett bättre stämningsläge som sen följs upp med medicin. Det är sällan elchocker håller en depression borta helt och hållet. Vad är då en serie chocker? Ja därom tvistar de lärde. Men inte under 10 och inte över 20 brukar man säga. Jag minns en kamrat som fått 30 behandlingar och såg ut som en "överkokt potatis" i ansiktet.

Ja , men det är väl ett undantag säger mina vänner. Kanske trodde jag det med. Men så läste jag Riksförbundet social och mentals hälsas förbundstidning Revansch!, där kliver Solveig Virtanen fram och berättar om hur hon under år 2006 fick, under tvångsvård, 125 stycken elchocker.

Hennes kontakt med terapin är sedan hon var 13-14 år och allt talar för att hon aldrig "svarat" på chockerna men den har ändå fortsatts under LPT (tvångsvård). "Det känns som jag blivit utsatt för tortyr – det är så förnedrande och omänskligt!"

En elchock är ett slags epileptiskt anfall. Den sker i dag i ljusa "behagliga" miljöer under strikt kontroll. Men det är med elektricitet som anfallen framkallas och de ger skador efteråt hur bekvämt det än är. Solveig har under sitt 50-åriga liv fått 300 elchocker och har gång på gång fått lära om adresser och telefonnummer.

Det var genom att man märkte att ett epileptiskt anfall kunde bryta en depression som hela tanken på att starta elchocker kom (under 1940-talet i Italien). Jag har under mina år som psykiskt sjuk mött människor som valt ECT. Jag kan inte säga att det inte fungerar på en del. Men jag hyser stort tvivel inför den ökning som pågår och det gör klientorganisationen RSMH också. Ett tvivel på att det prövas på djupa trauman. Perioder av fördjupad förståelse och förbättrade behandlingsmetoder får bakslag och sen breder det liksom ut sig en kollektiv minnesförlust.

Det ska helt enkelt inte vara möjligt att utsätta någon för det Solveig blivit utsatt för. Hon tillhör inte dem som valt ECT. Vad säger man om en epileptiker som får 125 stycken anfall/år. Att hon/han är ganska präglad av en sjukdom. Men inte deprimerad får vi väl tro.

Arbetet framåt med psykiska sjukdomar sker bara i en stödjande politisk miljö. Den psykiskt sjuke måste kunna känna en grundtillit. Kan man känna det i dag när man hör om Solveigs fall och tar del av siffrorna?

Annika Ydrefelt

Tollarp