Vi är evigt tacksamma för att du finns

Till dig/er som överväger att inte föda ditt barn med Downs syndrom:

Att vara med barn är en fantastisk upplevelse för de flesta. Att få veta att ens barn inte är "normalt" och att den extra kromosom som finns i varenda cell den lilla kroppen kommer att påverka barnets hela liv, är minst sagt omvälvande.



Ingen kan råda en annan människa i den situationen hur den ska handla. Men efter onsdagens artikel av Stefan Gustavsson och Per Ewert känner jag att jag vill dela med mig av min personliga erfarenhet.

På femtiotalet fick mina föräldrar ett barn som inte var som andra barn. Ingen sa vad som var "felet", min mor läste i en journal att hon var "mongoloid", som hon fick slå upp i ett lexikon. De fick rådet att lämna bort barnet.

Mot alla odds följde de sitt hjärta och behöll barnet, min syster. Hon är i dag en mycket aktiv person, bor i egen lägenhet med stöd, spelar teater, har varit tävlingssimmare och är allmänt socialt aktiv. Hon lever ett gott liv.

Vi, hennes familj är evigt tacksamma att hon finns. Hon har betytt och betyder mer för oss och vår släkt och vänner än många andra. Jag hade aldrig varit den jag är i dag utan henne. Min mor, i dag lite över 80, sa igår att "tänk vilken tur det är att jag har Ann-Christine att tänka på, det vore så tråkigt utan henne".

Hon har gjort mig generad och irriterad många gånger. Men med sin smärtsamma ärlighet och underbara spontanitet är hon den mest älskade syster jag någonsin kunnat önska mig och en härlig udda moster till mina barn. Jag brukar tänka: Tack Gud för att du låter oss vara olika.

Med största respekt för din/er vånda: ta beslutet med båda hjärta och hjärna.