Vad kan få V att vakna?

Svar på öppet brev från Marianne Berg (V) och Ruzica Stanojevic (V) (21/7). Ni frågar om jag vet vad jag gör. Mitt svar är enkelt. Ja, jag vet vad jag gör. Och jag vet vad jag gjorde när jag lämnade Vänsterpartiet.

Hela ert brev är en illustration på varför det blev omöjligt att stanna kvar i V om man vill arbeta för alla kvinnors rätt att slippa bli diskriminerade, till exempel lönemässigt.



V argumenterar för att kvinnors lägstalöner kan höjas genom att kommuner och landsting tillförs mer pengar. Varför bortser man helt från de underbetalda kvinnorna inom den privata sektorn, till exempel inom handeln? Varför talar man aldrig om den privata sektorn? Varför struntar man i att kvinnor med akademisk utbildning inte får högre lön?

Förklaringen är enkel: genom att tala om offentlig lågavlönad sektor kan vänstern, precis som högern, använda sina egna politiska ryggradsreflexer som den rätta universalmedicinen. För vänstern är det mer pengar till offentlig sektor, för högern gäller det omvända, privatiseringar. Inget av recepten fungerar. Lönegapet har varit konstant i decennier.

För att komma åt löneskillnaderna mellan kvinnodominerat och mansdominerat måste hela lönebildningen ifrågasättas och förändras. Varför vågar inte Vänsterpartiet politisera lönefrågan?

Varför vågar vänstern inte utmana de patriarkala föreställningarna om mannen som norm, som familjeförsörjaren som ska ha heltiden och lönen att leva på? Är man rädd för facket? Eller är i själva verket också den egna politiken könsblind?



Feministiskt initiativ (FI) har, som enda politiska parti, ett konkret förslag som skulle frigöra resurser till höjda löner.

Vårt förslag är en jämställdhetsfond där staten, arbetsgivarna och männen är med och betalar. För att undvika inflationseffekter måste manligt dominerade fackförbund hålla tillbaka alla kompensationskrav i takt med att löneläget stiger i kvinnodominerade sektorer.

Och där ligger själva konflikten. Den som vänstern väjer för. En jämställdhetsfond bryter med den patriarkala föreställningen om att män alltid ska ha mer. Men det är just den maktobalansen som vi behöver ändra på. Det har hittills inget parti vågat.

För att bygga en bred feministisk rörelse är det nödvändigt att förstå att feminismen står på egna politiska och ideologiska ben. Vi upprörs över lönegapet i alla lönelägen. Precis som vi bekämpar patriarkalt våld oavsett i vilken samhällsklass det utövas.

Vi vill självklart byta regering, men vi går varken till höger eller vänster. Vi går framåt, i organiserad form. Just nu är vi på väg till många skånska kommuner, till Region Skåne och till riksdagen.

Ni påstår att det går att bränna 100 000 kronor lättvindigt. Jag kan försäkra er om motsatsen.

Att det var två män som hade skänkt sina privata pengar till ändamålet underlättade, men det finns en tragik i att det behövs provokativa manifestationer för att fler ska förstå den desperation som kvinnor känner när man vet att 100 000 kr går upp i rök varje minut, så länge vi har lön efter kön.

Jag vet däremot inte vad som skulle få V att vakna?