Kristianstad tar på sig ett oproportionerligt stort ansvar för genomförandet av regeringens nationella vindkraftsplaner. Det skriver Arne Persson, före detta universitetslektor vid Lunds tekniska högskola.
Möjligheten att yttra sig om den nya vindbruksplanen i
Kristianstad gick ut
den 28 februari. Planen handlar till stor del om att väga intresset för en
storskalig, industriell utbyggnad av vindkraften mot andra intressen.
Man väntar sig därför att frågan "Varför vindkraft?"
ska inta förstaplatsen i framställningen och att det ges ett uttömmande
svar, som man sedan lutar sig mot i fortsättningen. Så är inte fallet.
Frågan dyker upp först på sidan 43 och då med svar i två korta meningar. Varav
den ena, om man vill vara snäll, kan betecknas som falsk reklam för
industriell vindkraft och den andra helt saknar relevans.
Som svar hade nog läsaren väntat sig en ordentlig genomgång av viktiga
vindkraftsfrågor som "Hur mycket el med negativ klimatpåverkan
produceras i
Sverige?", "Vilket behov har Sverige av vindkraftsel?",
"Varför behövs reglerkraft?", "Finns tillräckligt
med reglerkraft att tillgå?", "Klarar kraftnätet den
planerade utbyggnaden?", "Hur ser ekonomin ut för vindkraft?",
"Vad är alternativen till industriell utbyggnad av vindkraft?"
och så vidare.
Mest allvarligt är att det ingenstans diskuteras det faktum att vindkraft är
en opålitlig kraftkälla och därför behöver ständig back-up. I stället ger
planen det förrädiska intrycket att man kan täcka kommunens hela elbehov med
vindkraftsel. Så förhåller det sig inte. Ty hur stor produktion av vindel
kommunen än har, så kommer ändå dess elkonsumtion att till största delen
härröra från andra kraftkällor, nämligen från sådana som tillhandahåller
ersättningskraft när det inte blåser tillräckligt.
Huvudinnehållet i vindbruksplanen, med alla sina flotta tabeller, hänger
därför i luften. Framtida beslut riskerar att bli dåligt underbyggda.
Kristianstad tar dessutom på sig ett oproportionerligt stort ansvar för
genomförandet av regeringens – kontroversiella – projekt om en produktion av
30 TWh vindel i Sverige år 2030. Kommunens mål är 1
TWH, det vill säga 1/30
av målet för hela riket. Men kommunens yta utgör bara 1/360 av Sveriges yta!
I Kristianstad vill man alltså vara hela tolv gånger vassare än
medelsvensson på att bygga vindkraftverk!
Och för detta är man bland annat beredd att offra stora delar av två unika
tysta naturområden – Linderödsåsen och
Nävlingeåsen! Strävar man efter att
vara "bror duktig" eller är det ren och skär hybris? Eller är det
rentav privatekonomiska intressen som trycker på?
Planen är anmärkningsvärt knapphändig med att ange restriktioner för
utbyggnaden. Bland annat tycks man helt nonchalera försiktighetsprincipen.
Till exempel fastställer man bullergränsen vid bostäder till det beräknade
värdet 40 dB(A), trots att det är välkänt att sådana beräkningar kan slå fel
på flera decibel.
Man förtiger att
Boverket har ett säkerhetsavstånd för iskastning på ungefär
300 meter för normalstora verk.
Man genomlyser inte det oerhörda intrång – servitut – i grannfastigheterna som
ett vindkraftsbygge utgör. Det finns långt mer att beakta än bara skuggor
och ljudnivå vid själva bostaden. På en annan del av grannfastigheten kan
kanske ljudnivån uppgå till 90 decibel, vilket omöjliggör vettig verksamhet
där. Går det att få ett nytt bygglov på ägorna? Utbetalas ersättning för
fastighetens värdeminskning?
Nu återstår bara hoppet att kommunens representanter tänker sig för, tar
hänsyn till inkomna synpunkter och inte fastställer vindbruksplanen i dess
nuvarande undermåliga skick.