Ensamheten har blivit vår stor folksjukdom! Ensamhushållen har ökat katastrofalt – mycket beroende på skilsmässor, spruckna samboförhållanden och många som inte har träffat någon partner de trivs med och kan tycka om. Ensamheten – hatad av många, accepterad av en del och ett fåtal som trivs med den. Så har vi det fortfarande i 2000-talets Sverige, och vi människor fjärmar oss från varandra istället för att närma oss. Varför har det blivit så? Ja, det kan man fråga sig! Människor av båda könen och olika åldrar söker kontakt, men når och får den inte av sina medmänniskor. Ja, till och med inom släkten blir och är det dåligt med den. Var finns familje- och släktsammanhållningen som fanns förr och var så viktig? Människor träffar inte sina anhöriga och släktingar på samma sätt nu, många drar inte jämt, orkar inte, står inte ut med varandra. Osämja bland anhöriga och släktingar är ganska vanligt. Om – inte förr, så blir det när någon far eller mor dör och arv skall delas. Då kommer det fram vem som är girigast. Det är sorgligt, men tyvärr alltför sant! Av det följer avståndstagande och därmed ännu mer ensamhet. Man tycker att släkten borde hålla kontakt med varandra, träffas då och då, inte endast på högtidsdagar och begravningar. Visst finns det de som håller ihop, men det motsatta finns också. Ensamheten går som en farsot genom landet och självmorden ökar med den när människor inte klarar av den, inte känner sig accepterade för att de är annorlunda, inga dussinmänniskor. Men de har också rätt att finnas! Acceptera dem för vad de är och vad de står för. Rädslan för varandra finns kanske i botten, men vi måste komma över den om vi skall komma ifrån ensamheten och isoleringen från våra medmänniskor. Vi människor är flockdjur, så låt oss närma oss varandra istället för att fjärma oss. Vi behöver varandra! Ethel Simonsson
