Jan Jonsson skriver (9/6) att jag borde tolka siffrorna på rätt sätt. För att
undvika missförstånd för läsarna ska jag därför göra följande förtydligande.
Den 31 maj 2007 beslutade regeringen att EU-anpassa arbetsmarknadsstatistiken.
De viktigaste förändringarna i beslutet var att heltidsstuderande som aktivt
söker arbete och är beredda att ta arbete började definieras som arbetslösa
och att AKU även började avse åldersgruppen 15-74 år.
Konsekvensen blev att arbetslösheten plötsligt sågs som högre, då
heltidsstuderande som söker jobb räknas som arbetslösa och antalet
sysselsätta blev fler genom att även 15-åringar och 65-74-åringar infördes i
statistiken.
SCB har börjat redovisa ett direkt mått på antalet som arbetar, ett mått som
kallas personer i arbete. Detta mått är mer djupgående än att bara se till
formellt sysselsatta eller antalet arbetade timmar. I statistiken står det
att i mars 2006 var antalet 15-74-åringar i arbete 3 854 300, medan det i
mars 2010 var 3 988 000, en ökning med 133 700, eller 3,5 procent.
Genomsnittet för första kvartalen visar samma trend och som då visar på
123 000 fler i arbete. Det är alltså ett styrkebesked.
Jag tror att vi båda kan vara överens om att det fortfarande finns problem på
arbetsmarknaden. Vi ska inte vara nöjda förrän alla som kan och vill arbeta
har ett arbete att gå till.
Vi i Alliansen och de rödgröna skiljer oss åt i våra förslag. En fortsatt
arbetslinje som gör det mer lönsamt att arbeta är grundläggande för att vi
ska kunna garantera en fortsatt välfärd i Sverige.
De rödgrönas svar är att rulla tillbaka regeringens reformer som har visat sig
fungera och medfört att vi återhämtar oss snabbare ur lågkonjunkturen än
andra länder.