Klimathotet motor för jobb

Replik till Göran S och Marcus Grundén (FP) (2/1). Göran S tror inte på klimathotet. Det står honom fritt. FN:s klimatpanel IPCC har i uppdrag att sammanställa forskningsläget och även om de varnar allt tydligare om att människan håller på att ändra jordens klimat, så finns det osäkerhet om hur snabbt det går, hur mycket varmare det kommer bli och framförallt vad det kommer innebära.

Som beslutsfattare har man ofta att hålla sig till mer eller mindre säkra modeller. I den ekonomiska politiken är vi vana vid det. Det var regeringens ekonomiska modeller som sa dem att sänkta skatter skulle ge fler jobb, och även om allt färre tror på det så håller regeringen fast vid sin modell.



Tyvärr måste också miljöpolitiken följas av prognoser med en viss osäkerhet. Men där är det vetenskapliga stödet betydligt tyngre än när det gäller de ekonomiska beräkningarna, och risken kopplad till att inget göra än större.

Bara vid en ökning av temperaturen med ytterliggare en grad så räknar man med att upp till 30 procent av jordens arter dör ut, att den stigande vattennivån lämnar hundratals miljoner hemlösa och att sjukdomsspridningen kommer ta livet av minst lika många. Konsekvenserna kommer bli störst där man redan i dag är fattigast, men även i Skåne kommer ett varmare klimat märkas.

Region Skåne talar om risken för att myggorna börjar bära malaria, att Falsterbonäset skärs av och att flyktingströmmarna i naturkatastrofernas spår når hit.

I FN:s mest allvarliga beräkningar blir det lika mycket varmare som det var kallare under senaste istiden. Då tog temperaturförändringen 10-20 000 år, nu talar man om ett perspektiv på ett sekel. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte oroar mig.



Medan riskerna är stora med att inget göra, så är det som behöver göras för att möta klimathotet sådant som måste göras i vilket fall.

Miljonprogrammets bostäder läcker energi, men eftersatt underhåll har också skapat segregation och sociala problem. I gamla skolbyggnader får i dag allt fler barn allergier och astma. Att rusta upp miljonprogrammen är inte bara god klimatpolitik, det är också god social- och folkhälsopolitik.

Allt fler väljer att åka tåg. Om vi kan styra över mer av godstransporterna på tåg ger det också mindre slitage på vägarna från lastbilar. Men det kräver ny och mer räls. Att lägga räls är inte bara god klimatpolitik, utan också god trafikpolitik.



Sammantaget ger det här jobb. I en lite märkligt inlägg beskyller på något sätt folkpartisten Marcus Grundén det för att vara bakåtsträvande kommunism. Jag vet inte vad det är Folkpartiet inte vill göra. Vill man inte lägga ny räls, trots att tågen går alltmer överfulla? Eller vill man låta miljonprogrammen förfalla? Självklart inte. Men på något sätt förlitar regeringen sig på att någon annan kan göra det någon gång senare.

Jag tror mer på att vi gör det nu. När människor går arbetslösa kan klimathotet bli motorn för att få jobb, det är ju trots allt bättre ekonomi att betala människor för att göra nytta än att betala kostnaderna för arbetslösheten.