Det stärker den akademiska utbildningen

Replik till "Akademisk utbildning för en stolt framtid" (20/2) av Sven-Olof Collin och Torbjörn Tagesson.

Utgångspunkter för min debatt (14/2 och 18/2) är att Högskolan Kristianstad på tolv år inte lyckats få fram en enda särskilt pedagogiskt skicklig adjunkt. Växjö universitet har fått fram noll, Högskolan Kalmar en, Blekinge tekniska högskola en och så här ser det i stort sett ut över hela landet.



1998 kom regler om att akademisk och pedagogisk kompetens skulle vägas lika vid tillsättning av lärartjänster och att adjunkter skulle kunna befordras till lektorer utifrån pedagogiska kvalifikationer. De nya reglerna var ett sätt för riksdagen att få lärosätena att intressera sig mer för undervisningens kvalitet.

Men högskolorna befordrar inte personal på pedagogisk grund trots att lagen sedan 1998 ger dem rätt till det. Beror detta på att de är ointresserade av kvalitet i undervisningen och av att ge goda villkor för sina lärare att utveckla skicklighet? Eller beror det på att den akademiska kulturen fortfarande präglas av det tänkande som Collin och Tagesson representerar?

Möjligheten att anställa särskilt yrkesskickliga, till exempel psykologer till psykologutbildningen eller särskilt skickliga specialpedagoger till specialpedagogutbildningen som adjungerade adjunkter eller lektorer för kortare perioder har jag pekat ut som en annan underutnyttjad resurs för att se till att studenterna når examensmålen.

Att målen omfattar både generella akademiska kompetenser och specifika yrkeskompetenser är inte mitt personliga påhitt, eller mina idéer om ideala utbildningar, som Collin och Tagesson påstår, utan det är högskoleförordningens ord. Vi behöver högskolelärare som kan samarbeta för att överskrida den gamla åtskillnaden mellan hand och tanke, en åtskillnad som inte längre utmärker arbetslivet.

Högskolan Kristianstad har sedan länge framgångsrikt stött adjunkter för att de ska kunna genomgå forskarutbildning och sedan en tid tillbaka görs också rad olika satsningar för att säkra kvaliteten i undervisningen, allt ifrån att säkra en minimitid av undervisning, till att erbjuda skicklig pedagogisk och teknisk support för lärare som jobbar med internetbaserade kurser.



Collin och Tagesson försvårar diskussionen genom att sammanblanda de akademiska utbildningstitlarna, med lärartitlar. Att bli befordrad till lektor (lärartitel) är givetvis inte detsamma som att föräras vetenskaplig utbildningstitel (doktor).

Adjunkt, lektor och befordrad professor är alla lärartitlar enligt högskoleförordningen och ska inte blandas ihop med olika examina och prövningar av vetenskaplig kompetens.

Annars håller jag med Collin och Tagesson om att det är rimligt att Högskoleverket räknar antalet vetenskapligt kvalificerad personal när de ska bedöma ett lärosätes möjlighet att arrangera god utbildning. Men det vore lika rimligt att Högskoleverket samtidigt brydde sig om personalen kan undervisa eller inte.

Det vore också rimligt att de intresserade sig för om programutbildningarna hade tillräckligt omfattande och aktuella kompetenser i de yrken de ska utbilda för, men vem har hört talas om att ett lärosäte förlorat examensrätten för att de har för få lärare som varit ute och jobbat i de yrken de ska utbilda för?

Givetvis behöver inte alla lärare ha erfarenhet från det yrke de undervisar för, men precis som vi kollar av att den akademisk kompetens är tillräcklig borde vi ha viss koll på att yrkeskompetenserna och undervisningskompetenserna är tillräckliga.

Det hotar inte den akademiska bildningen, utan stärker den, eftersom bildning handlar om mycket mer än vetenskaplig skolning.