Skolorna vet bäst

Angående "Håll öppet i skolan (11/3) av Heléne Fritzon (S) med flera. Jag var verksam som skolarbetare vid Österänggymnasiet 1970 – 2004. I min funktion var jag involverad i ett stort antal planeringar av skolans uppläggningar för att möjliggöra olika politiska partiers information till elever.

Heléne Fritzon, Anders Tell och Helena Smith, framför viktiga skäl för att tillmötesgå såväl politikernas som elevernas önskemål om en demokratisk öppenhet. Synpunkter som är väl underbyggda med hänvisning till Olof Palme (S) och läroplanen. Jag tror ingen inom skolans värld har en avvikande uppfattning.



Läroplanen har även andra viktiga krav som regleras av huvudverksamheten, undervisningen, exempelvis garanterad undervisningstid för eleverna. Det kan vara en fråga om prioritering som utgör en del av problematiken kring behovet av hänglås.

Låt mig som exempel välja hösten 1994, den höst vi hade två val, i september till riksdagen och omröstning till EU i november. Trycket på politisk information den hösten var stort.

Huvudregeln var att partier representerade i riksdagen, egen kommun och region skulle beredas utrymme. Det gällde klassinformation, vanligen av ungdomspolitiker, och storgrupp i aulan, vanligen riksdagsledamot, samt därtill bokbord i elevuppehållsutrymmen och bibliotek.

"Bortfallet" för en viss avgångsklass denna höst kunde uppgå till nära 20 lektioner. Huvudansvaret kom i hög grad att vila på ämnet samhällskunskap, en 60 poängskurs, som därmed berövades på en tredjedel av garanterad undervisningstid. Helt oacceptabelt och i strid mot läroplanen och betygskriterierna.

Den nedskärning av besöken som måste genomföras väckte förvåning högst upp i utbildningsdepartementet. Dåvarande ministern, Ylva Johansson (S), uttalade sitt ogillande och menade att någon förlorad undervisning inte kunde styrkas förrän vid en utvärdering i efterhand. Förvisso fanns en och annan informatör som fascinerade. Dessvärre var flertalet tämligen mediokra. Huvudbudskapet hade de dock fått med sig, att hellre tala illa om motståndarna än avslöja en egen politik. En information, enligt ministern, som är lika gångbar som ordinarie undervisning och förankrad i ämnets betygskriterium.



Bokborden var oftast en sorglig tillställning, som mest genererade arbete åt lokalvården. Alla klistermärken som fick skolan att påminna om Kiviks marknad, blev tack och lov, trots protester, förbjudna.

En del ungdomspolitiker, som föll utanför de inbjudnas skara, tog sig likväl in i på skolan och spred sina budskap via flygblad och klistermärken. Incidenter lik denna ledde till att några rektorer i kommunen blev JO-anmälda trots att debatten kring intrången slog fast att skolan inte var en offentlig plats.

Jag tror att ett problem ligger i att politik i Sverige är mest intressant vart fjärde år under några höstmånader. Artikelförfattarna, enligt ovan, hänvisar till Palme, "Skolan skall vara en spjutspeta mot framtiden". Detta måste innebära ett uttalade avsett att genomsyrar hela skolans arbete, dagligdags. Det är naturligtvis även andemeningen i läroplanens många hänvisningar till ett demokratiskt förhållningssätt.

Att lyfta ungdomspolitikernas insatser på Sh-timmarna till nivå med de undervisande lärarnas är inte bara ett skämt, det är en förolämpning. Låt lärarna sköta kontakten med alla externa "läromedel", för läroplansmässig inplacering. Glöm tanken på att eleverna skulle vilja besöka information under fritid, håltimmar med mera.

Skolan vill ju bli betraktad som en arbetsplats, lik vilken annan som helst. Låt så ske.