Ta vara på vår sköra planet

Jag hoppas att många såg den utmärkta dokumentären av BBC om södra Stilla havet som SVT sände i lördags. Det finns så mycket att lära av denna oexploaterade, enorma del av världen.

De besökte den mest avsides befolkade ön i världen. Sedan ön befolkades för 400 år sedan har människorna här lyckats överleva, trots att ingen handel med omvärlden varit möjlig.

Helt självförsörjande på en yta på 1/4 km2. Fiske, anpassat jordbruk och varsam fågeljakt för att hålla beståndet intakt, gör att de lyckats, och fortfarande lyckas.

Befolkningstätheten är i och med det begränsade utrymmet på samma nivå som Bangladesh. Alla boende åt samma mat, oberoende vem som fiskat, skördat eller tillagat. Just samarbetet var en avgörande faktor för deras överlevnad.

Som ett exempel på motsatsen berättade dokumentären historien om Påskön. Påskön som förr var unik på grund av dess frodiga tillgångar befolkades av människor som levde gott av ön, så gott att de fick tid över att bygga stora stenstatyer över sina klanledare. Mängder av skog skövlades för att kunna transportera stenen.

Detta blev till en tävling om att tillverka den största statyn på ön. Till slut var all skog avverkad, djur som var beroende av den hade försvunnit. Klanerna låg i krig med varandra och civilisationen bröts med tiden ner. Det enda som stod kvar på den nu karga ön var ett gäng hålögda stenstatyer.

Om fler såg dokumentären, var det fler som drog paralleller till vårt liv i västvärlden? Hur länge kan en del av världen leva långt över sina tillgångar, samtidigt som den exploaterar stora delar av resten av världen samtidigt som sin egen? Kan vår konsumtionstävling och statussträvan leda till nåt annat än en fördärvad planet?

Pengar, papper, har fått större värde än människan själv. Tanken äcklar, men det är så tydligt när man ser utslagna på gatorna samtidigt som ännu en flådig Merca sveper förbi med ett bakåt-slick bakom ratten. Vad har vi att vara stolta över?