Det goda samhällets näring

Ju högre siffror för oppositionen ju mer desperata moderater. Det är ju inte så konstigt. Men att dessa nya moderater använder de gamla moderaternas skrämselargument är mer förvånande.

För mig är det goda samhället ett samhälle där det gemensamma ansvaret, och inte marknadskrafter och girighet styr tillgången på bra skola, vård och omsorg. Och vill vi ha en god service inom dessa områden kan vi inte fortsätta att låtsas som om det går att effektivisera och rationalisera och göra en trängre organisation, utan det som behövs är fler händer och ben och huvuden.

När vi behöver det, vill vi möta personer som har både tid och lust att möta oss.



Det finns olika typer av kvinnofrågor. En hör samman med den kvinnodominerade offentliga sektorn där vi förväntar oss att kvinnor skall göra mer och mer på mindre och mindre tid och där det fortfarande inte är en rättighet att få heltid. I en framtid, inte alltför långt borta, kanske vi också skall diskutera rätten att arbeta efter 65 år.

Att fortsätta arbeta för att man tycker om arbetet och dessutom, som det är för många kvinnor, man vill ha möjlighet att kompensera för deltidsår.

Allt detta förutsätter att vi har medel att använda och det får vi bara genom skatter. Den som låter sig skrämmas av moderaternas skattechocksprat vill inte detta.

Det jag skulle önska är att vi såg över hela denna stora sektor och bestämde oss för hur vi vill ha det och hur personalen får drägliga förhållanden och så ser vi vilka skatter som behöver tas ut.

Att säga att det är roligt att betala skatt gör nog bara den som tjänar sina pengar lätt. Vi andra vill ha klok hushållning. Vi vill inte, som i Kristianstad, inteckna 30 års framtida skatteuttag för att satsa på en arena som huvuddelen av invånarna inte ser nyttan av.

Vi vill inte heller lägga ytterligare någon enda krona på en flygplats där det inte tycks finnas någon, mer än kanske politikerna, som vill flyga från.

Jag skulle önska att både arenan och flygplatsen fick gå till den sektor där den höra hemma, det vill säga den privata.



Vi vill dessutom ha tåg som går och lägga pengar på fungerande räls och inte på motorvägar.

Om det är en gemensam angelägenhet att subventionera hushållsnära tjänster har vi säkert olika synpunkter på. Svarar vi ja på frågan får vi ställa det mot alltför stora dagisgrupper eller stöd åt pensionärer.

När vi sedan som ett plus säger att svarta tjänster blivit vita så kan jag som gammal tant önska att vi fick en diskussion om ifall det är omöjligt att skaffa fram ett individuellt solidariskt tänkande som säger att om jag hjälper till att lura stat och kommun på skattepengar så blir det mindre till något jag kanske vill ha från vår gemensamma sektor.

Men människan lever inte av bröd allena. Musik och dans, litteratur och konst, sticka, sy, virka och måla, sjunga, snickra och svarva. Mycket kan vi lägga i kulturbegreppet utifrån egen erfarenhet och eget tyckande.

Vi kan se och höra och titta på det andra gjort och glädjas, förargas, beundra, på olika sätt beröras, få nya tankar, släppa de gamla, eller få dem förstärkta. Att själv delta i något skapande, på vilket sätt det än sker, är jag övertygad om är nyttigt för oss alla.

Därför tror jag att varje krona av skattemedel som går till kulturen får samhället tillbaka.