Skarven ett hot mot Östersjön

Hotet för Östersjön är akut och det angår oss alla: den lavinartade ökningen av skarv. En fågel som inte hör hemma i våra vatten, den togs in från Kina på 1500- och 1600-talen av europeiska köpmän för att sedan användas till fiskesport. När man tröttnade släpptes de ut i det fria, de är precis som mink och mårdhund en främmande art i den svenska naturen.

Dock med den skillnaden att skarven är en förödande effektiv jägare som fiskar efter "rent-hus-metoden". Varje individ äter dagligen mellan 4,5- 7,5 hg fisk.



I vår lilla skånska skärgård mellan Landön och Tosteberga finns i dag cirka 5 000 individer, förmodligen lågt räknat. Varje dygn plockar de upp cirka 2,5 ton fisk, i huvudsak olika vitfiskar och mindre gädda/aborre. Räknat på ett sommarhalvår blir det cirka 450 ton fisk!

Ställ detta i relation till de av EU beviljade fiskekvoter för olika fiskarter, så förstår man vilka mängder det handlar om – bara i och runt vår lilla skärgård!

Samtidigt har vi alldeles för klena bestånd av torsk, vilket gör att skarpsillen ökar stort. Skarpsill lever på djurplankton. Vi har fått brist på djurplankton och överskott på växtplankton – en konsekvens av detta är somrarnas algblomningar. På samma sätt orsakar skarvens framfart i de kustnära delarna rubbningar i ekosystemet genom att gädda och aborre försvinner – spiggen ökar och djurplankton försvinner.

Allt hänger samman, men skarvens framfart och människans utfiskning av torsk har brutit cirkeln.

Havets tömning av fisk i kustnära områden får också konsekvenser för andra fågelarter som tärna, fiskmås med flera. Vi som lever nära kusten kan tydligt se förändringarna, där det tidigare var fullt av småfisk/yngel är det i dag helt tomt. Eftersom jag själv har husbehovsfiskat i området alltsedan 1960-talet har jag kunnat följa förändringarna med olika miljöpåverkan som exempelvis Nymölla pappersbruk. Det vi ser i dag är dock det mest genomgripande i hela miljön.

Jag har helt slutat fiska inomskärs eftersom jag måste använda flera gånger så mycket nät i dag mot för 15-20 år sedan – för att överhuvudtaget få någon fisk. Skarven gjorde sin entré i området ungefär vid den tiden.



EU:s fiskepolitik och rödlistning av skarv är tillsammans en katastrof för Östersjön. Nu höjer man fiskekvoterna på torsk innan bestånden har säkrats. Rödlistningen av skarv har gjort att den i dag är en av Europas vanligare arter. När man reser runt i Europa ser man kolonierna mycket frekvent.

När andra länsstyrelser i Sverige, exempelvis Stockholms fattar beslut om skyddsjakt, äggpickning, inoljning av skarvägg, gör man här nere ingenting!

I Stockholms skärgård och i Mälaren har man via dessa metoder lyckats hejda utbredningen av skarv och i vissa områden har den också minskat. Man kan ganska snabbt se att fisken kommer tillbaka.

Antingen måste vi som ansvarsfulla samhällsmedborgare ta saken i egna händer och vidta åtgärder mot skarven, eller så får Länsstyrelsen i Skåne börja agera.

Jag har ett flertal gånger tagit upp saken med handläggarna på Länsstyrelsen, men problemet har som regel viftats bort med en kommentar om att "ornitologerna har koll på läget"! Jag trodde att Länsstyrelsens handläggare skulle ha ett helhetsperspektiv, där man väger in miljöförändringar och drar konsekvenser av dessa.

Konsekvenserna av skarvens framfart är allför tydliga för att bara viftas bort!