Jonas Duveborn (28/2) missar själva poängen. Så här kommer det att gå till enligt Ipred lagen: Ett filmbolag beslutar sig för att åtala alla som delar ut en viss film och söker därför på internet efter alla som delar ut den. Det man får då är en lista på ipnummer som vid en viss tidpunkt delade ut en viss film.
Denna lista lämnar man in till en domstol tillsammans med bevisning för att det verkligen är som man påstår.
Om domstolen anser att denna bevisning uppnår "sannolika skäl" så har filmbolaget rätt att få ut uppgift om vem som "ägde" de angivna IP-numren vid den aktuella tiden. Så långt är allting helt okej. Det enda filmbolagen kan få ut är vem som stod för internetabonnemangen på de angivna IP-numren, inte vem som satt vid tangentbordet vid just den tidpunkten, och inte ens vilket tangentbord det gällde. Om det var jag, min dotter, en tillfällig gäst som lånade min internetanslutning eller någon som stannade i en bil utanför och lyckades hacka sig in på mitt trådlösa nätverk går inte att avgöra.
Domstolen har ju bedömt att det fanns "sannolika skäl" för att anta att någon delat ut en viss film via min internetanslutning, och därför är jag i filmbolagets ögon skyldig.
Det är ungefär lika rättssäkert som om jag skulle kunna bli dömd för förtal därför att min granne hörde att någon var i min trädgård och "snackade skit" om honom utan att ens behöva försöka bevisa att det verkligen var jag.
Kjell
Svar: Fel. Igen. Rättssäkerhetsgarantierna i Ipredlagen når samma nivå som i annan lagstiftning. IP-numret är grunden för att gå vidare i en skadeståndsprocess.
I den processen måste rättighetsinnehavaren visa att det är den man kräver skadestånd av som har kränkt upphovsrätten. Domstol avgör.
Illegal fildelning är ett hot mot grundläggande värden och samhällets utveckling.
Jonas Duveborn, politisk redaktör