Fria ord

Dubbelt supinum och dubbelt pinsamt

Fria ord Artikeln publicerades

De flesta av oss är nog medvetna om att vi inte alltid uttrycker oss grammatiskt korrekt när vi talar. En konstruktion som är mycket vanlig i tal men som också dyker upp då och då i skrift är dubbelt supinum.
Vi säger till exempel "han hade kunnat lagat bilen tidigare" i stället för " han hade kunnat laga bilen tidigare", eller "han hade kunnat gjort det tidigare" i stället för " han hade kunnat göra det tidigare". Förekomsten av två supinumformer efter varandra, alltså "kunnat lagat" och "kunnat gjort", brukar kallas dubbelt supinum. Konstruktionen är som sagt vanlig men inte desto mindre felaktig. Tydligen tycker många att den låter ganska bra. Hos andra väcker den stor irritation, särskilt när de ser konstruktionen lysa i skrift.

Det går inte att undvika lite grammatisk terminologi för att förklara varför dubbelt supinum är en felaktig konstruktion. I svenskan används olika tempusformer för att uttrycka dåtid, bland annat perfekt (har gjort) och pluskvamperfekt (hade gjort). Dessa former kallas sammansatta, eftersom de består av en böjningsform av verbet ha (ha, har, hade) plus supinumformen av det följande verbet, i vårt fall gjort. Verbet ha brukar kallas för ett tempusbildande hjälpverb.
Nu har vi i vårt språk en del andra hjälpverb, till exempel vill, kan, skall, måste med flera. Enligt regelverket följs de alltid av infinitivformen av det följande verbet, huvudverbet. Det heter alltså vill göra, kunde göra, skall göra och så vidare.
Problemet med dubbelt supinum uppstår när det tempusbildande hjälpverbet ha följs av ett annat hjälpverb, som sedan följs av ytterligare ett verb, alltså ha+hjälpverb+huvudverb. Det är då vi får en varierande användning av "hade kunnat göra" och "hade kunnat gjort". I konstruktionen "hade kunnat gjort" ståtar båda verben efter hade med supinumform. Men vi har en grammatisk regel som säger att bara det verb som följer närmast efter ha ska ha denna form.

De som envisas med att använda konstruktionen "hade kunnat gjort" , dubbelt supinum, försöker lansera en annan grammatisk regel, som säger att verb efter ha skall ha supinumform, det vill säga finns det ett verb efter ha blir det en supinumform; två verb efter ha ger två supinumformer. Skillnaden mellan reglerna kan tyckas liten men än så länge har dessa "reformivrare" inte lyckats.
Nu kan man förstås fråga sig varifrån dubbelt supinum kommer. Finns det kanske en smittkälla någonstans? En möjlig sådan hittar vi bland verben vara och bliva, som liknar hjälpverb men som inte brukar räknas dit. Vara och bliva kan följas av ett substantiv ( blev ingenjör) eller ett adjektiv ( blev arg) men också av en verbform, perfekt particip, som fungerar och böjs som ett adjektiv: "mannen blev lurad", "barnet blev lurat", "alla blev lurade".
Knivigt nog sammanfaller participformen i neutrum oftast med supinumformen. I satsen "det blev gjort" är gjort en participform men i satsen "vi hade gjort" en supinumform.
En kombination med hjälpverbet ha och verbet bliva kan ge oss den helt korrekta konstruktionen "det har blivit gjort". Verbföljden "blivit gjort" är inte så lite lik dubbla supinumformer som "kunnat gjort". Efter mönstret "blivit gjort" kan mycket väl "kunnat göra" felaktigt förvandlas till "kunnat gjort" .

Ibland skulle man önska att några rader hade förblivit oskrivna. Språket har många fallgropar. I förra veckans språkspalt föll jag själv pladask i en av de vanligare. Minst sagt genant för en språkvårdsarbetare. Som ett exempel på bruket av ordet ju använde jag följande: "Shakespeare tillhör ju en av världslitteraturens stora". Man tillhör en grupp, en krets, ett kollektiv men absolut inte "en av". Man är "en av".
Min fadäs föranledde en och annan syrlig kommentar från läsekretsen. Det blir att ta på sig tagelskjortan för ett tag framöver.