Gästkrönikan

Nu Pride – sedan diskriminering

Gästkrönikan

Det är veckan efter den stora pridefestivalen i Stockholm. Sakta men säkert kommer frågor som sexualitet, familjenormer och strukturer få allt mindre uppmärksamhet.

Artikeln publicerades 5 augusti 2013.

Många ser det som ett ickeheterosexuellt särintresse, eller något som bara är viktigt för andra länder, som Ryssland eller Iran. 

Tyvärr finns det gottom homofobi och ett förlegat synsätt på sexualitet och identitet även i den jämlika skyddade bubblan Sverige. Människor utvisas trots att de på grund av sin sexuella läggning riskerar död och tortyr i sina hemländer. Hatbrotten ökar på flera ställen i landet, och staten har fortfarande inte bett om ursäkt till de transpersoner som blivit tvångssteriliserade. 

Kanske är det lätt att muttra att Pridefestivalen mest verkar handla om glitter och provokation, att det är onödig uppmärksamhet att dansa halvnaken i en parad om man mest bara vill ha samma förutsättningar att leva vanligt vardagsliv som flata i ett radhus med äppelträd på bakgården, eller reda ut hur man löser svensexorna när det är två brudgummar som skall gifta sig. Men då glömmer man bort att Pride är ett andrum då alla inte antas vara hetero och många kan vara sig själva utan att bli någon annans exotiska undantag.

 Fortfarande är detalldeles för många som bryr sig om vad som händer i andra människors sovrum, eller som av ren tanklöshet utgår från att alla andra lever på samma sätt som de själva. Den sällan illa menade inskränktheten leder dessvärre till en tuffare vardag och ett hårdare samhälle för alla som lever utanför heteronormen. Barnmorskan som förutsätter att den unga tjejen vill ha p-piller utan att ens fråga om sexualpartnern är man, transpersonen som får tjata sig till en ordentlig utredning om könstillhörighet, eller polisen som inte tar våldtäktsanmälan från den unge mannen på allvar. I värsta fall kan konsekvenserna bli ödesdigra. Som när våld i nära relationer inte upptäcks för att förövaren inte är man eller offret inte är kvinna. Eller när religiösa samfund förnekar att de har några homosexuella medlemmar, och när unga inte vågar komma ut i rädsla för hedersförtryck.

 Sexuell läggningeller identitet borde inte spela roll, och samhället borde inte lägga sig i hur man identifierar sig själv, hur man bildar familj eller vad man gör i sovrummet så länge ingen tvingas in i något man inte vill. Är man själv trygg i sin sexualitet är det minsta man kan göra att vara hövlig och sluta utgå från att alla andra tänder på samma saker som man själv. Inom relationerna är det ändå samma kärlek, känslor och liv oavsett kön, läggning eller hur många det handlar om. Det är först när samhället börjar förutsätta att människor är och gillar olika som dagens strukturellt diskriminerande bemötande kan utrotas.