Tillgänglighet framtiden för psykiatrin

Dagen var en del i Skåneveckan för psykisk hälsa som innefattar 25 olika arrangemang.

I en panel bestående av fyra personer förklarade Olof Thalberg, som har diagnosen bipolär typ ett (i dagligt tal manodepressivitet), hur svårt det kan vara att få hjälp i tid för unga.

– Det ska inte behövas suicidförsök för att få komma in. Det behövs snabb tillgänglighet.

Samma historia vittnade de andra om. Jenny Eklund, 37, känner att hon efter 21 års kontakt med psykiatrin inte fått rätt hjälp.

Jonas Andersson berättar att han redan hos skolpsykologen kunde ha fått stöd som hade kunnat förhindra många av de problem han stött på senare.

– När jag var tolv år tog min far livet av sig. Efter två besök hos skolpsykologen sa han att jag inte var behandlingsbar för att jag inte kunde uttrycka mina känslor. Men hur många tolvåringar kan det?

Han, precis som de andra, menar att sjukdomen inte är det viktiga, utan vad som kan göras för att förbättra den.

PO Sjöblom, som är förvaltningschef för Psykiatri Skåne, konstaterar att det under hans år inom psykiatrin har hänt en hel del, men att det borde gå fortare.

– Jag började för 40 år sedan och jobbade med hospitalpsykiatri. Men varför ska förändring ta sådan tid? Det kan jag tänka mig att man känner som patient och närstående också.

Han konstaterar också att trots att psykiatrin varit prioriterad inte har tilldelats mer resurser. I Skåne finns fem vuxenpsykiatrikliniker. Omkring fem procent av befolkningen besöker specialistpsykiatrin varje år. Av dem är unga vuxna en stor del.

– Under två år som förvaltning har vi minskat antal vårddygn och överbeläggningar. Trycket är inte lika hårt som tidigare. Det beror på att tillgängligheten ute på våra mottagningar blivit betydligt bättre.

Vid den senaste patientenkäten som genomfördes 2010 hamnade Skåne i topp i landet när det gällde patienternas nöjdhet och upplevelse i vårdkontakten. Men en hel del kan förbättras, konstaterar PO Sjöblom.

– Man kan också säga att de var minst missnöjda, för det fanns flera förbättringsområden.

Han pekar ut ett av dem: Nya läkemedel med mindre bieffekter.

– Tekniken och forskningen kommer säkert utveckla möjligheter, men det innebär också svårigheter vad gäller etik kring att manipulera hjärnan.

Han nämner också jämnare kvalitet på insatser och bättre matchning vad gäller behandlare, patient och behandling.

Vad är då det största hindret att förbättra psykiatrin, frågar han sig själv.

– Attityder. Attityder inom psykiatrin, inom somatiken och inom befolkningen. Vi har fortfarande en ganska exkluderande syn i samhället där olikhet ses som något suspekt. Jag tror vi måste ta tillvara på olikheterna – det kommer att vara en framgångsfaktor.