Krönika: Trötta gubbar i gråa kostymer

Massan består till störst del av män, i kostym. Alla vet att det är just den där kostymen som signalerar makt, så hur den än skaver ska den på inför årets ekonomidebatt i fullmäktige.

I den gråa massan återfinns ett fåtal kvinnor, alla klädda i vardagsmundering. Deras kläder signalerar inte makt. Kvinnor har ingen självklar maktklädsel. Det existerar inte. Är det kanske just därför kvinnor inte blir lika betrodda?

Efter en paus påpekar fru ordförande (av någon anledning klingar det inte lika starkt som ”herr ordförande”. Är det för att jag förknippar ”fru” med en kvinna som är gift med någon med makt?) att hennes frisyr kommer att bli förstörd av headsetet till micken. Ett forcerat skratt sprider sig i lokalen. Sedan blir det tyst. Jag frågar mig själv varför hon ens påpekar det. Det skulle aldrig en man göra. Det vet vi alla säkert.

Efter tystnaden är diskussionen åter igång. Det är en sävlig diskussion och att döma av politikernas framföranden är det väldigt jobbigt med politik, och ännu jobbigare med ekonomi. Man pratar på utandning, nästan suckar fram, ”hur glad man är över skolan i kommunen”. Man använder tragiska tonfall, nästan lidelsefulla. Alla beter sig likadant. Och jag frågar mig själv om någon över huvud taget lyssnar eller ens är intresserad av att lyssna. För i lokalen sprider sig ofta ett väldigt sorl av viskningar. Man viskar till höger och vänster, smyger runt och tisslar och tasslar. Talaren blir påtagligt störd. Likaså jag, som faktiskt försöker förstå vad de säger. Och när jag lägger märke till att en ledamot några steg ifrån mig läser David Beckhams självbiografi står det klart för mig: Nej, alla är inte intresserade av att lyssna. Man är där för att man måste.

I dag engagerar sig få unga i politik. De flesta tål inte ens ordet. För man vet inte vad det innebär. ”Politik är något gubbar i kostym sysslar med, något tråkigt och grått” säger man. Och gissa vad? De unga har alldeles rätt.

I min värld utgår all politik ifrån en känsla. Något man inte är nöjd med, något man är nöjd med. Något man vill förändra, något man vill bevara. Någon man känner för, någon man inte känner för. Men när jag sitter på budgetfullmäktige märker jag inte av en enda känsla. Det är en monoton massa som väller ut ur talarnas munnar. Att betala skatt är tråkigt. Att inte betala skatt är tråkigt. Att investera är tråkigt. Att inte investera är tråkigt. Att behöva satsa på förskolan är tråkigt. Att inte satsa på förskolan är tråkigt. Okej, jag förstår. Ekonomi är tråkigt.

Jag vill se unga engagera sig, uttala sig, våga stå upp för sin sak, ifrågasätta, röra om. Ja, jag vill helt enkelt se unga i politiken. Men jag förstår att ingen har lust att ge sig in i den. För vem vill hänga med ett gäng trötta gubbar i gråa kostymer hela dagarna? Inte jag!