"Jag är helt öppen med mitt liv nu"

Boken ligger på kafébordet. Det är mycket arbete som ligger bakom den och Erik Ståhl beskriver processen som vidrig. Han fick minnena och tankarna på pränt under "skräckblandad ångestförtjusning".

- Jag har lärt mig jättemycket om mig själv. Jag känner att jag vill leva livet och jag känner att många som mår dåligt skulle behöva tänka efter.

Erik Ståhl är 25 år och lider av den sällsynta och obotliga sjukdomen Wiskott-Aldrichs syndrom, som ungefär en pojke vart sjunde år föds med i Sverige. Det är en ärftlig immunbristsjukdom som leder till blödningsproblem, skelettsmärtor och svåra infektioner.

- Jag var inte på fötter förrän jag var 21–22 år. Mycket är mörkt och för att kunna hitta ljusglimtar måste du bemöta det, att ta tjuren vid hornen är viktigt.

För ett par år sedan började han skriva ned sin historia. Han gick igenom dagboksanteckningar och mindes tillbaka på åren på barncancerkliniken i Lund. Den första versionen eldade han upp, bokstavligt talat, för att sedan skapa boken som den ser ut i dag.

- Det är mycket Erik i boken. Den är skriven på känslor och är långt ifrån perfekt, men det är inte jag heller, säger han.

Hur har det varit att minnas tillbaka?
- Vissa saker har varit enormt jobbiga. Jag har gått på många barnbegravningar i mitt liv och att uppleva dem en gång till, att klappa alla små barnkistor igen, har varit tungt men också viktigt. Det enda de ville var att leva en dag till. Det fick de inte, men jag fick det. Då vore det otacksamt att inte ta till vara på det.

Vad hoppas du att boken ska ge läsarna?
- Att också njuta så länge de varar. Vi är bra på att förstora små, dåliga saker medan vi är dåliga på att ta alla små guldklimpar i vardagen och göra något större av det.

Nu har Erik Ståhl semester. Han berättar att kroppen är sliten, men att det känns bättre när han kommer ut i ljuset. I höst väntar fler föreläsningar runt om i landet.

- Det är fantastiskt kul, jag älskar det. Jag är inte gjord för resandet, men jag kan jobba så mycket kroppen orkar. När jag går ut med min story får folk en känsla av att de känner mig och vill dela med sig av sina historier, det är fint.