Ljusnande himmel över Lisa Nilsson

Hovdala 30/7

Lisa Nilssons mogna förhållningssätt till text och musik, hennes förmåga att beröra med raka, direkta medel och hennes varma, naturligt enkla klang förnekar sig inte. Hennes artisteri är rikt på flera plan: det gäller växelbruket mellan soulpop och äktjazz likaväl som brottningsmatchen mellan karriär och integ-ritet, branschkrav och musiklust.

Det är härligt att se hur hon tar plats sceniskt och musikaliskt på denna jubileums-turné. Första egna alstret är "Min man", som förgylls trefaldigt: av hela bandet, som gjuter liv och lust i låten, av Peter Asplunds underbara trumpetsolo, och av duettduellen med Britta Bergströms "This boy is mine". Att Nilsson stortrivs på scenen och med bandet bevisas gång på gång: i fina "Kärlek utan namn", i bandets intensiva groove i Stephen Simmonds "Jag tror på dig", under Erik Häusslers vackra sopransaxsolo i filmmelodin "En kort, en lång".

Det är en dynamiskt välavvägd konsert. Lisa Nilsson är modig och klok nog att lätta på trycket mellan varven, som i sitt finstämda tal om detta stora att bli mor, före den innerliga "Fem fingrar".

En annan stor sak i livet avhandlas också med värme och humor, före pärlan "Regn i Rio": detta att mitt i livet upptäcka och bli hemma i en ny värld, den brasilianska.

Det är också en väl sammanhållen konsert: lite mera av soulpop, mindre av brassejazz. Kvällen inleds och avslutas med generösa pop-sjok, pärlband av säkra Mauro Scocco-hits som "Allt jag behöver nu" och "Varje gång jag ser dig".

Mot slutet blir det minsann tryck i publikhavet på Hovdala: till rejält gung i bandet, där Lars Danielssons slap-tumme festar loss på elbasen, utbryter allmän discofeber bland medel-åldringar svepta i fleece-plädar och täckjackor.

Slutnumret "Vem" är gripande, förtrollande. Efter drygt två generösa timmar blir "Himlen runt hörnet" extranummer – som pianoballad.

Och minsann lyckas inte Lisa Nilsson sjunga så att himlen ljusnar en stund till sist, innan solen går ner över Hovdala.