Försvarspolitiken är offret
Det var en rejäl salva som försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) avfyrade i går mot Socialdemokraterna när den försvarspolitiska rapporten presenterades på en presskonferens på torsdagen: ”Vi kan konstatera att S inte orkade hela vägen in i mål och det beklagar Alliansregeringen”.
Det var hårda ord för att komma från ordföranden i en parlamentarisk grupp med företrädare från alla åtta riksdagspartier. Socialdemokraterna var heller inte sena att svara.
”Det är ett påhopp som inte är acceptabelt”, sa Socialdemokraternas försvarspolitiske talesperson Peter Hultqvist.
Striden mellan Alliansen och Socialdemokraterna gäller hur mycket mer pengar som ska satsas på försvaret, en fråga som försvarsberedningen egentligen inte skulle behandla. Men efter att Alliansen för en knapp månad sedan lade fram ett förslag att försvaret successivt ska få 5,5 miljarder mer årligen till 2024 hamnade finansieringen på bordet.
Socialdemokraterna höjde det budet och ville att försvaret till 2018 ska tillföras två miljarder kronor extra, vilket ligger 900 miljoner över Alliansen.
Det skapade sifferkriget mellan regeringen och Socialdemokraterna, vilket tyvärr överskuggade den stora enighet som trots allt råder om försvarspolitiken.
Under torsdagen meddelade partiledaren Stefan Löfven att Socialdemokraterna släpper kravet om ett högre försvarsanslag.
”Vi har en bred samsyn om det andra och det är det vi ska vårda nu och se till att det kommer på plats”, sa Löfven till TT.
Alliansen gick alltså segrande ur sifferkriget. Det var inte konstigt, det fanns inga alternativ för Socialdemokraterna. Vid en eventuell valvinst i höst skulle partiet förhandla om försvarspolitiken med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, två partier som verkligen inte vill lägga några extra pengar på försvaret.
Men fortfarande är det högre försvarsanslaget partiets ståndpunkt. Det pekar på ett vanligt drag hos Socialdemokraterna, att i praktiken acceptera genomförda förändringar men i teorin ändå vara emot dessa. Under Stefan Löfvens ledning har partiets inre kluvenhet inte minskat.
Den försvarspolitiska rapporten som presenterades på torsdagen, ”Försvaret av Sverige – starkare försvar i en orolig tid”, ska tillsammans med den säkerhetspolitiska rapport som kom förra sommaren ligga till grund för riksdagens försvarsbeslut nästa år. På grund av det förändrade läget i vår omvärld har försvarsberedningens arbete blivit försenat. Med rätta.
Under förra året blev det svenska försvaret en het fråga, framför allt efter att flera ryska flygövningar riktade mot Sverige konkret visade på hur eftersatt försvaret blivit. När ÖB Sverker Göranson dessutom förklarade att en del av landet bara kan försvaras i högst en vecka fick den breda allmänheten upp ögonen för hur urholkat försvaret blivit. Den senaste tidens händelser i Ukraina har än mer satt svensk försvarsförmåga i fokus.
Men nu är det slut på neddragningarna. Försvarsberedningen är i stort enig om att öka Försvarsmaktens operativa förmåga. Det ska göras genom att antalet nya Gripen-plan ökas från 60 till 70, fem nya ubåtar och med ett nytt modernt luftvärn. Det ska bli fler övningar i Östersjön och det finns en vilja att samarbeta mer inom Norden, EU, FN och Nato.
Det är viktigt med en bred förankring av försvarspolitiken. Problemet tycks ändå vara att komma överens över blockgränsen, särskilt när försvarsberedningens slutrapport kommer bara fyra månader före valet. Det är olyckligt att försvarspolitiken blivit valpolitik.
När Socialdemokraterna och Moderaterna öppet bråkar om finansieringen finns det en stor förlorare, en långsiktigt hållbar försvarspolitik.
I takt med att Ryssland rustar upp och får en allt mer aggressiv inställning till sina grannländer är det viktigt att Sverige kan visa upp en enad och ansvarsfull försvarspolitik.
