Huvudledare

Lambertz och motviljorna

Huvudledare

Artikeln publicerades 1 september 2012.

Fallet Thomas Quick är inte bara juridiskt intressant. Rättsskandal eller inte står det klart att Quick har friats i domstol efter ny prövning i tre av de åtta mordfall han dömdes för mellan 1994 och 2001. Detta gör inte Quick, eller Sture Bergwall som han nu heter, till någon ängel. Men debatten om honom har i det närmaste förvandlat justitierådet Göran Lambertz till en djävul.

Krimininologiprofessor Leif GW Persson sa efter en debatt i SVT:s Aktuellt (20/8) upp bekantskapen med Lambertz och bad honom att dra åt helvete bara därför att han har börjat debattera frågan. GW suckade, avbröt, muttrade och betedde sig som en barnunge i stället för att koncentrera sig på sakfrågan. ”Vill han vara sin egen dödgrävare så ska jag inte hindra honom, det är bara trams.”

Men Lambertz ger sig inte. Han fortsätter i stället att argumentera, nu senast på DN Debatt (31/8). Lambertz vill nämligen inte lägga locket på. Han vill granska fallet djupare. Vad är det som har blivit fel? Finns det en djup rättsröta? Begår polisen systematiska fel, inklusive sådant som otillbörlig påverkan? Granskningen ”bör ske öppet och genomskinligt med personer som har kurage att göra det”, säger Lambertz. Trist då att han raskt beskylls för att enbart vilja rädda sitt eget skinn. Som tidigare Justitiekansler granskade han domarna mot Quick utan att finna några större fel. Det innebär dock inte att han gjorde fel då, eller tycker fel nu.

Rättsfallet Quick harmed tiden kommit att handla om debattklimatet i Sverige. De flesta vill hålla på en ”vinnare”. De som inte är lika bergsäkra, eller har en annan mening, idiotförklaras.

Eller värre.

Länge stod den offentliga debatten om Quicks skuld mellan SVT-journalisten Hannes Råstam och Dala-Demokratens Gubb Jan Stigson. Råstam var övertygad om att Quick var oskyldigt dömd, Stigson om att domarna var korrekta. Utan att gå in i sak kan man konstatera att åsikterna bröts i offentligheten. Bägge kunde inte ha rätt, det innebar dock inte att någon av dem var en idiot.

Efter Råstams död har Mattias Göransson, chefredaktör för magasinet Filter, och Jenny Küttim på SVT, färdigställt Råstams bok om Quick. Den har beskrivits som redigeringsmässigt rörig. Värre är att Göransson i ett mejl till Dala-Demokratens ansvarige utgivare Mats Larsson har hotat med förtalsanmälan om Stigson fortsätter att delta i debatten, vilket tekniskt skulle innebära att Larsson ställs till svars.

Mejlet togs upp i P1-programmet Medierna (25/8), och då med fokus på hur Göransson beskriver Stigson:

” ... lite som att möta en zombie på gatan. Bildligt talat har han ju faktamässigt blivit både skjuten i huvudet, fått halsen kapad och hjärtat utslitet ur kroppen när det gäller Thomas Quick-skandalen; men ändå raglar han vidare som om ingenting har hänt.”

Osmakligt är bara förnamnet.

Resultatet blev att Stigson ålades munkavle. Han fick, fram till i går, inte längre skriva om Quick, vare sig i DD eller någon annanstans. Efter all uppmärksamhet har tidningsledningen nu backat. Stigson får visserligen fortfarande inte skriva om Quick i DD, men han är fri att uttrycka sin åsikt i andra medier.

Det är gott så.Men att en journalist hotar en annan journalist till tystnad är anmärkningsvärt. Möjligen ett resultat av en övertygelse, på gränsen till religiös, som har fått vederbörande att tappa koncepterna.

Det är som när röster höjs för att Lambertz ska sluta debattera, då det riskerar att påverka rättsprocessen i aktuella resningsärenden. Eftersom Lambertz är en av landets högsta jurister skulle Svea hovrätt lyssna mer på honom än på omständigheterna i det fall de har att bedöma, påstås det.

Det är lika naivt som skadligt. Domstolar är fristående. Jurister i allmänhet har däremot en tendens att delta alldeles för lite i samhällsdebatten.

Medierna ska inte fostra eller uppmuntra anpasslingar. Ifrågasättande är en förutsättning för bredare insikter.

Lambertz gjorde sigsom JK känd för att vara orädd och stå för sina bedömningar, en fritänkare. Som ordförande för Yttrandefrihetskommittén reserverade han sig i förra veckan mot majoritetens förslag att inte skapa en helt ny och sammanhållen grundlag för tryck- och yttrandefrihet. Ensam.

Man behöver inte hålla med Lambertz i allt. Men hans rätt att framföra vad han tycker borde fler vara beredda att försvara.