Huvudledare

Röda feminister separerar

Huvudledare Artikeln publicerades

Män ställs mot kvinnor i vänsterns jämställdhetskamp. Den liberala feminismen jobbar i stället för individen.

”De mjuka frågorna försvinner ju, när man ser mer på tekniska delen”. Så kommenterade en man SVT:s granskning av Sveriges kommunstyrelser, som visat att få kvinnor har makt där (11/8).

Det är en allvarlig missuppfattning att det behövs fler kvinnor i politiken för att de ska driva en annan slags frågor än män gör. En sådan argumentation gör jämställdheten en otjänst – den ökar klyftorna, förstärker skillnaderna.

Visst behövs en jämnare fördelning där människor av olika kön, bakgrund, ålder och så vidare är med och styr. Men inte för att de ska företräda sin grupps speciella intressen. Tvärtom. Rättvis maktfördelning uppnås när alla har samma möjlighet att bli invalda, oavsett grupp – när gruppen spelar mindre roll, inte större.

De som kräver att människor ska representeras enligt millimeterrättvisa, förstärker dessvärre uppdelningen av samhället. I sin strävan efter kvinnomakt slår Feministiskt initiativ in kilar mellan könen. Detsamma gör Åsa Romson (Mp) med sitt uttalande om att vita, heterosexuella män vid makten bygger ett samhälle ”som passar bäst för vita, heterosexuella män”.

För kvinnor driver inte alltid ”mjuka frågor”. Män ser inte alltid till ”det tekniska” – och ska heller inte tvingas göra så för att de är invalda på en särskild kvot. Ens ideologiska riktning sitter inte i generna eller följer med automatik en viss erfarenhet. Inte alla som är pensionärer, röstar likadant. Inte heller alla som driver företag eller kommer från landsbygden.

Att hävda att vitaheterosexuella män inte vill ha ett samhälle som gynnar homosexuella kvinnor från Irak blir bara dumt och fördomsfullt.

Ändå piskar vänsterfeministerna upp stämningen med sin retorik av konfliktkaraktär, och det skapar bråk när man egentligen borde kunna enas.

Det är ju ett problem för alla att kvinnor inte har samma chans att bli beslutsfattare, för det tyder på att vissa väljs av gammal vana eller för att de känner rätt personer. Det är orättvist för fler än kvinnorna.

När svenska kommunerhar en naturlig spridning av människor är det däremot ett bevis för att vi slutat döma efter yttre kriterier, och att det är åsikter och kompetens som styr. Sverige är inte riktigt där ännu, men förhoppningsvis på god väg. Ju fler granskningar som media gör, desto mer medvetna blir partierna och väljarna.

Men det är inte alltid så lätt med representation. I LO:s styrelse är bara 3 av 18 ledamöter kvinnor. Tre av fyra på Feministiskt initiativs lista till Region Skåne är kvinnor. I kommunerna är bara 38 procent av Vänsterpartiets ledamöter kvinnor.

Det får kraven på kvotering och talet om feminism att klinga falskt. Andra ska ändra på sig, men själv kan man sitta med händerna i kors och mästra.

För den som verkligen vill uppnå jämställdhet krävs mindre av krigsretorik och mer av synen att alla ska få samma chans. Inte att vissa ska få fördelar och andra ställas i skamvrån.