Hur kunna förundras i vuxen ålder?

Jag vet inte vad min mormor lekte med när hon var liten, jag har ingen aning om vad hennes favoritleksak var. Men jag vet vad den enda tvååring jag känner leker med om hon själv får välja: en iPad. Jag vet inte hur dags mormor var tvungen att komma hem när hon var ute på helgerna, men jag vet att hon definitivt inte ramlade in genom dörren vid fyrasnåret. Om man nu avlade student- examen började man förhoppningsvis studera vid ett universitet sedan, det gjorde min mormor och hennes klasskamrater efter studenten.

När jag tog studenten förra året var jag inte särskilt unik, alla jag känner gjorde det. Och nu är vi spridda över världen. Några befinner sig i Australien, några på Nya Zeeland, några i Asien, några i USA och några i Sydamerika. Folk reser jorden runt och hoppar bungyjump, de jobbar i London och Paris och volontärarbetar i Tanzania. Hur gamla de är? Nitton. Ingen höjer på ögonbrynen över det.

För i dag är det snarare regel än undantag att ha besökt New York innan man fyllt tjugo. Det är snarare regel än undantag att ha en Mac eller en iPhone. Nej, jag umgås inte med gräddan av Sveriges befolkning, jag har inte vuxit upp på Östermalm eller på Lidingö. Mina kompisars föräldrar är lärare och sjuksköterskor och förskolelärare, kanske på sin höjd läkare. Och ändå ser vår vardag ut så här. Ändå har nog jag och de flesta av mina kompisar besökt fler länder under våra första nitton år än vad min mormor gjort i sitt liv.

Jag är självklart hemskt tacksam över detta, glad över att jag fått se vad jag sett. Men jag kan inte låta bli att fråga mig själv hur vår generation någonsin ska kunna bli förundrade eller exalterade över något i vuxen ålder. För saker blir ju mindre värda när man har mycket av något. När jag var åtta år gammal var tio kronor en enorm summa, det var vad jag fick av min mamma på fredagar för att handla godis. Om hon gav mig en guldpeng nu skulle det knappast vara skäl för en adrenalinkick. Kan det bli så med resor och upplevelser också? Kan man uppskatta något litet när man haft något stort?