Sverige – ett före detta föredöme

Jag brukade vara hyfsat stolt över att vara svensk, i den utsträckning man nu kan vara stolt över att ha råkat födas på en viss plats. Det fanns ju inte någonting direkt negativt att associera med Sverige. Folks uppfattning om vad som var stereotypiskt svenskt var något i stil med ”de är blonda, handlar på Ikea och har ett föredömligt välfärdssamhälle”.

Sedan blev det september 2010 och det var dags för riksdagsval. Det var första gången jag fick rösta och jag var minst sagt exalterad över att äntligen få en chans att faktiskt göra skillnad. Jag föreställde mig hur vi efter valet skulle få ett bättre samhälle.

Så jag gick och röstade, och satt sedan på en valvaka på ett kafé och såg hur valresultatet blev raka motsatsen till vad jag hoppades på. Vi fick en alliansregering (med Sverigedemokraterna som vågmästare, till råga på allt), och konsekvenserna blev väl ungefär vad man kunde ha väntat sig.

Klyftorna mellan fattiga och rika ökar. Vi utvisar människor hellre än att anstränga oss för att försöka integrera dem i samhället. Möjligheterna att läsa upp sina betyg för att skaffa sig en utbildning krymper mer och mer. Nästan var fjärde svensk mellan 15 och 24 år är arbetslös. Vi betalar visserligen mindre i skatt, men skulle vi bli sjuka eller arbetslösa är hålen i vårt skyddsnät oändligt mycket större än för några år sedan. Fast att bli sjuk eller arbetslös vore ju väldigt opraktiskt, för nu ska vi ju jobba tills vi är 75.

Jag vet att vi har ytterligare två och ett halvt år kvar med den här regeringen innan vi kan hoppas på en förändring, och jag kanske bara borde gilla läget och helt enkelt sluta tänka på hur det sakta men säkert går utför med Sverige.

Jag tycker bara att det är lite tråkigt, för jag är inte det minsta stolt över att vara svensk längre. Det var ju ett tag sedan vi var ett föredöme. Om man frågade någon vad som var typiskt svenskt nu skulle de väl säga någonting i stil med ”de är blonda, handlar på Ikea och kör sitt land i botten”.