Seglaräventyr på Atlanten

"Ännu en dag i Hans majestät konungens tjänst. Fötterna på durken. Dags att gå upp."

Det är tidig morgon och väckning, purrning, i sovsalen under däck på segelfartyget Falken där 28 gymnasie-elever och YA:s utsände lever skeppsliv.

Fartyget har lämnat Santa Cruz och stävar mot Lanzarote, en tur på 135 sjömil eller lite drygt 20 mil. Det går grov sjö och blåser mellan tio och tolv meter per sekund.

Det är inget väder för Falken som står pall för den värsta storm. Men seglen är revade, väderprognoserna är som vanligt inte samstämmiga. Det finns risk för att det ska blåsa ännu mer.

Eleverna kommer bland annat från Simrishamn, Kristianstad och Karlskrona, och går på sjöfartsprogrammet på Törnströmska gymnasiet i Karlskrona.

De är ute på en månads seglats tillsammans med sin lärare Bengt Kihlbom, en sjökapten som gått iland.

Här i salen under däck doftar det tjära och en hel del mänskliga odörer som skapas när man lever tätt tillsammans. Här sover man i väggfasta bingar eller hängkojer som gungar fram och tillbaka i takt med sjögången.

Någon elev pratar i sömnen eller längtar hem. Någon sover uttröttad och vaknar inte förrän kamraterna väcker en andra och en tredje gång.

En del har säkert inte sovit mycket under natten. Dygnet är uppdelat i skiftgång i fyratimmarspass, ett i längden tröttande schema.

Efter en halvtimme är det uppställning på däck. Det är fortfarande mörkt när vi står där, sömndruckna och lite frusna i vinden.

Eleverna sköter allt under resans gång: sätter och revar segel, klättrar i masterna, navigerar och styr.

– Jag vill bli sjökapten, säger Jacob Bäckvall, 16.

Han kommer från Simrishamn och har sjöfararanor i släkten. Pappan och två andra släktingar är sjökaptener. Jacob Bäckvall är helt begeistrad när en flock delfiner lite senare plötsligt dyker upp och följer båten, glatt hoppande.

Lika snabbt som de kom försvinner delfinerna igen, på jakt efter någon annan båt att leka med.

Högst upp i förmasten spanar Hilda Olsson mot horisonten. Hon är utkik och ska varna när båtar närmar sig. Hon är säkert fastkrokad i masten. Men det svajar ordentligt här uppe.

– Det är mäktigt, säger hon. Jag älskar havet.

Hon vill också gå till sjöss, liksom många av klasskamraterna. I sjöfarts-klassen finns bara två tjejer. Det tycker inte Hilda Olsson är något problem, men hon tycker att det är skönt att inte vara ensam flicka.

Alla är naturligtvis inte lika entusiastiska. Det är hårt att gå upp mitt i natten, och man kan naturligtvis ifrågasätta rutinerna ombord. Det gör också några elever, och efter lite diskussioner får de sova lite mer.

Kapten Jerker Schyllert, 44, är bördig från Kristianstad och bor nu i Åhus, när han inte är ute med Falken. 1987 var han elev på segelfartyget. I hela sitt yrkesliv har han jobbat inom flottan, som chef på olika fartyg.

– Jag har svårt att tänka mig något annat. Det är ett sätt att vara med unga människor, säger han.

Ombord märks också hans filosofi och moderna ledarskap. Alla ska kunna ta ansvar och känna att de har förtroende.

Kristianstadsbon Thomas Falk är sekond och näst högst i rang ombord. Han gick till sjöss som 16-åring, och tycker att det är viktigast att lära eleverna gott sjömanskap. I den kunskapen ingår den anrika knopkonsten som också eleverna undervisas i. De ska behärska pålstek, tagling, konstriktor och en hel del annat.

På Falken ryms gammalt och nytt. Skeppet må ha nått pensionsåldern men är utrustad med all modern teknik. Ystadsbon Tommy Nilsson är brass ombord, det vill säga han är ansvarig för motorer och teknik.

Ute till havs får man klara allt själv och improvisera om något går sönder.

– Man får vara lite av en tusenkonstnär, säger Tommy Nilsson.

Sjösjukan är lömsk. Jag lurar den länge. Men plötsligt känner jag att lunchen inte kommer riktigt överens med magen. Jag springer upp på däck. Nu går det ordentlig sjö och jag ställer mig vid relingen i lovart, i motvind. Ett klassiskt misstag.

Jag inser mitt misstag och famlar mig över till relingen på läsidan. När lunchen blivit fiskmat stannar jag uppe i friska luften, med blicken fäst på horisonten.

Ombord ryms många drömmar. Havsdrömmar och seglardrömmar. Ylva Söderberg, 23, har nått ett av sina mål, att få jobba på Falken. Hon är nyanställd som timmerman, snickare ombord. Hon bor i Karlskrona och seglade efter gymnasiet en månad med Falken. Sedan sökte hon in till flottan och fick till slut göra lumpen ombord.

När den allmänna värnplikten nu försvunnit har de värnpliktiga ombord ersatts av fast anställd personal. Ylva Söderberg såg sin chans och sökte jobb på Falken – och fick det. Hon kan inte tänka sig något bättre. Sedan hon var liten har hon seglat.

– Jag vill ha äventyr, säger hon.

Så spricker molntäcket upp. Havet skiftar färg och sinnesstämning.

Vi har skymtat den brända ön Lanzarote ett bra tag nu och slutligen är vi framme. Men in i hamnen kan Falken inte gå förrän nästa dag eftersom tidvattnet är lågt. Vi ankrar på redden utanför Marina Rubicon. Platsen är skyddad från vindarna, det mojnar och den speciella frid som alla seglare känner när man kommit fram efter en seglats infinner sig.

I befälsmässen är det ombonat med tavlor på väggarna och mjuka dynor att sitta på. Under min seglats med Falken har jag förmånen att äta här.

Middagarna i mässen, kallad gunrummet, är trevliga. Det finns oräkneliga skepparhistorier att berätta. Ofta kommer kartboken fram och fingrar pekar på spännande farleder och minnesvärda seglingar och stormar.

Ombord finns fyra kockar som jobbar i skift. Den här kvällen med ljusen från Lanzarote skimrande på avstånd serveras en rykande och väldoftande fisksoppa. Nu är sjösjukan borta, och soppan smakar gudomligt.