När våldet kryper närmare

Pappan i familjen hörde fönsterrutan krossas och hade han inte stängt dörren till sovrummet så att granaten studsade tillbaka in i lägenheten hade inte familjen överlevt. Nu klarade de sig lindrigt undan.

Troligen var det någon annan än familjen på Rasmusgatan i Malmö som var det tilltänkta offret för granaten. Kanske var det en uppgörelse mellan några av stadens gäng. Kanske hade det med något helt annat att göra. Polisen stärker bevakningen i området och analyserar om det var en handgranat eller någon liknande sprängladdning som kastades in genom ett fönster och hade kunnat vara dödlig.

Enligt en nylanserad och rätteligen kritiserad sajt finns det 57 personer som när de dömdes i brottsmål under de senaste fem åren var bosatta i Södra Sofielund i Malmö. Tio av dessa bodde längs Rasmusgatan. En av dem bodde på samma adress som mig ett par hundra meter bort. Om jag betalar kan jag ta reda på vad dessa personer heter, vad för dom de förekommer i och om de bor kvar. Det kanske bara är någon harmlös småförseelse, men tänk om den dömda grannen sysslat med grövre våldsbrott eller sprängladdningar?

Södra Sofielund är ett av landets 15 särskilt utsatta områden som regeringen stöttar med extra resurser för att få fler i arbete, att avsluta skolan med godkänt i alla ämnen och för att färre skall vara beroende av särskilt försörjningsstöd. Bidraget är prestationsbaserat och tyvärr har det gått sådär för stadsdelsområdet att förbättra statistiken. Kommunen har satsat på ätliga växtväggar, att måla på hus och praktikplatser för unga. Delvis har det gett resultat och i polisens trygghetsmätningar kan man se att oron för nedskräpning och missbruksproblem har minskat.

Samtidigt ökar oron för egendomsbrott och utsatthet för våld. Det är lättare för polisen att ta sig an småbrotten än att ge sig på de riktiga problemen, och det är lättare för politiker att satsa på torghandel eller återvinningsverkstäder än göra långsiktiga satsningar som kan förändra i grunden. I bland tror jag att urskiljningen av områden som problemfyllda är en självuppfyllande profetia och att det vore bättre att bebygga och förtäta centralpunkterna för problemen och låta stadsdelarna smälta in i resten av staden.

Det är befogat att vara orolig när en handgranat kastas in genom ett fönster i dina kvarter. Jag kan vittna om att det till och med är obehagligt att bo ett par hundra meter bort även om man inte ens var hemma och hörde smällen.

Men oron får inte ta över och leda till misstänksamhet mot grannar, att man förlitar sig till uthängande sajter, eller att man tar lagen i sina egna händer. Det är inte värdigt ett rättssamhälle.