Karin Rebas

Antipluggkultur sänker pojkarna

Karin Rebas Artikeln publicerades

När skådespelaren Fares Fares kom från Libanon till Sverige som 14-åring bestämde han sig för att snabbt komma in i det svenska samhället. SFI-kursen lästes in på endast tre månader, berättade han i Dagens Nyheter i helgen. Men när han väl blivit klar och fått den åtrådda platsen i den svenska skolan fick han lära sig att dölja sin inre plugghäst.

I Beirut hade Fares Fares blivit ”extremt populär” genom att vara vänlig, duktig i skolan och sitta ordentligt med benen i kors. I Örebro gjorde samma beteende att han kallades för bögjävel. På några få veckor lärde han sig att anpassa sig till de nya kamraterna.

”Allt handlar om en inlärningsprocess. Inser man att det är benen i kors som är fel, då ändrar man på det”, förklarade Fares Fares i DN.

Med tiden blev intresset för teater så stort att skolarbetet prioriterades bort. Snittbetyget från gymnasiet blev 2,3. Det har förstås gått bra för Fares Fares ändå. Han är en av sin generations mest hyllade skådespelare, och nu har karriären i USA börjat ta fart. Men hans berättelse är ändå ett intressant exempel på hur snabbt barn och unga kan anpassa sig till omvärldens förväntningar.

    På senare år har allt fleruppmärksammat problemet med att pojkarna halkar efter i skolan. Flickor får generellt sett bättre betyg – i alla ämnen förutom idrott och hälsa – och utgör omkring 60 procent av de antagna på svenska högskolor och universitet.

    I arbetslivet blir många män vinnare ändå – det är inte alltid formella meriter som väger tyngst när tjänster tillsätts. Men på sikt lär pojkarnas eftersläpning i skolan leda till problem. Vad är då orsaken? Forskningen talar om att det finns en utbredd ”antipluggkultur” bland pojkar – samt att flickor och pojkar möts av helt olika krav och förväntningar från vuxenvärlden.

    Antipluggkulturen finns intebara bland de lågpresterande pojkarna. Sociologen Ann-Sofie Nyström har studerat unga killar i en naturklass på gymnasiet – högpresterande idealelever – och även där förknippades pluggande med låg status. Uppenbarligen saknade även pojkarna med höga betyg insikter om vad som krävs för verkligen prestera på topp: träning, träning och åter träning.

    Men att lägga merparten skulden på pojkarna själva är förenklat. Antipluggkulturen har ju inte uppstått i tomma intet. Den sex- eller sjuårige pojken som förväntansfullt går till sin första skoldag är knappast medskyldig till att pojkar generellt sett får lägre snittbetyg i nionde klass. Skolan kan inte lösa alla samhällsproblem. Men det borde finnas en större medvetenhet om behovet att anpassa skolan till båda könen. Det handlar inte om att dalta med pojkarna – utan om att ha lika höga förväntningar på dem som på flickorna. Om föräldrar och lärare tror att pojkar av naturen är bråkigare än flickor och förtjänar lägre betyg, då bör ingen heller förvånas när det blir resultatet.

    Karin Rebasär generalsekreterare för Bertil Ohlininstitutet.