God mat och gott samvete

Ett par sätter sig till bords på en restaurang i Portland. Snart haglar frågorna över servitrisen. Är kycklingen närproducerad? Hasselnötterna i kycklingens foder, hur är det med dem? Hur stor yta har kycklingen kunnat röra sig på?

När servitrisen inte längre kan svara hämtar hon en folder, komplett med bilder. Kycklingen ni ska äta hette Colin, svarar hon. Men paret nöjer sig inte med att konstatera att Colin verkar ha varit en lycklig kyckling. Hade han kompisar? Är det säkert att gården ägs lokalt och inte av en stekare på en yacht i Miami?

Till slut avbryter de måltiden för att cykla iväg och kontrollera att allt servitrisen sagt stämmer. Sketchen lockar till skratt, men faktum är att många moderna konsumenter beter sig på liknande sätt.

I debatten hörs en rad argument till den närproducerade matens fördel. Den påstås inte bara leda till lägre utsläpp och bättre miljö, utan sägs även vara färskare och nyttigare, ge lokala arbetstillfällen och uppmuntra till dialog med producenterna. Det är lätt att falla för den romantiska bilden av det närodlade. Att gå på en marknad och köpa grönsaker direkt från bonden – eller dricka färskpressad must på Österlen – är en ren njutning, något helt annat än att köpa makaroner och fiskpinnar med okänt ursprung på en vanlig stormarknad.

Men betyder det att närproducerad mat också är den allra bästa för miljön och hälsan?

Svaret är nej – åtminstone om man får tro boken ”En hipsters dilemma – försvar för långväga mat” som nyligen getts ut på svenska av tankesmedjan Timbro. Enligt författarna Pierre Desrochers och Hiroko Shimizu skulle en vurm för närodlat på global skala inte göra världen bättre, utan istället leda till ökad fattigdom, sämre livsmedelssäkerhet och större miljöpåverkan än vårt nuvarande avancerade livsmedelssystem.

Ibland är Desrochers och Shimizus argument slängiga – exempelvis bekymrar de sig inte nämnvärt om människans oljeberoende. Men boken är klart intressant, inte minst som en påminnelse om att dagens livsmedelssystem är resultatet av hundratals år av framsteg inom växtförädling, skörd, lagring och transporter.

Att odla exempelvis tomater i varma länder och frakta dem till kallare klimat är inte bara förhållandevis billigt, utan också klimatsmart. De moderna metoderna är inte alltid perfekta, men de har lett till att människan nu kan producera mer, färskare och bättre mat till en större befolkning än någonsin tidigare.

Dagens konsumenter vet sällan exakt var maten har odlats eller fötts upp men till skillnad från tidigare generationer kan vi lita på att butikshyllorna är fulla, året om.

Det är kanske svårt att betrakta systemet med storskalig matproduktion och global handel i ett romantiskt skimmer – men det är onekligen något att vara tacksam över.

Karin Rebas är generalsekreterare för Bertil Ohlininstitutet.