En Maglehems-fest utan gräns
Rockens garanter. De som vet att kalibrera hela skiten. Malmöbandet är en härlig syn. Två män. Två kvinnor. En Farfisaman. Och ett jäkla ös. Sittbänkar formligen hyvas ut ur tältet. Här finns ingen plats för stiltje. Rocklust en masse.
Dröjde kvar trots att timmen var sen. Kände att Maglehemsfestivalen inte riktigt nåt sin peak. Något lurade i vassen. Och likt storgäddan som öppnar sitt gap, tuggade den extroverte frontmannen Niklas Svensson och hans bandkompanjoner i sig hela publikföljet. Det blev dans. Det blev galet. Och gränsen mellan publik och band, den gräns som i just Maglehemsfestivalens fall i grunden är ganska osynlig, tunnades ut till ett intet när Dalaplan laddade instrumenten med pur rockglädje och bara körde över.
Rock har en förmåga att krångla till det. Med all rätt skall sägas. Att om och om igen höra samma gamla nötta fraser vevas i någon slags evinnerlig cykel utan varken början eller slut kan trötta ut även den mest dedikerade av lyssnare. När korten spelas rätt. Läggs i en följd vi närmast glömt var den rätta, är det bara att slå sig själv i skallen som en ren påminnelse om vad tusan det egentligen handlar om. För det är ju just det: att glömma, att minnas, att uppslukas, att uppgå. Där har Dalaplan en fattningsförmåga utöver det vanliga. Som de gör! Som de kör! Här stänker svetten som vigvatten i en vattenspridare. Man blir döpt på nytt. Du är lord av ROCK, tack!
Släntrade själv in vid 17-tiden på eftermiddagen denna lördag då tidningen valt att sätta örat mot den nordösterlenska marken. En festival trots allt. Kommun och studieförbund, Lastagebiljarden, Kulturföreningen Äntligen och hembygdens ekonomiska förening krockade sina påsar i en gemensam aktion: detta är bra, detta behövs, detta stödjs. Och visst, att anordna en tredagarsfestival i en miniravin som egentligen är en fårahage, där syrsor och brummande bromsar gör sitt för att, om inte överrösta, så i vart fall ackompanjera den lavaström av het musikalisk energi som väller ut från scenerna två, är något av ett vågspel. Dessutom gratis, om man inte har samvetet på skaft och frivilligt bidrar. Så imponerande. Så nödvändigt.
I storfestivalernas tidevarv är det något av en ynnest att få sätta sig i den oslagna backens höggräs och lyssna på till exempel Calle Kristiansson och hans Underdalare i Calle & The Undervalleys, för en stunds resa genom den bluesiga rockens historia. Inte covers, men nästan. Det är i en tung tradition Herr Calle och hans synnerligen vassa medmusiker valt att traska fram. Vi har hört det mesta förut. Men som så ofta när något görs med kärlek så blir det bra. Lonely mothers holy land står för sig själv. Att det hela sen accentueras med lånelåtar från Hendrix i form av ”Fire” och Zeppelins ”Rock´n´roll” (där den för övrigt redan lysande trumslagaren Josef Underdal lyckas hitta ytterligare en nivå) blir bara ett förtydligande av det man redan anat.
Henrik Molins akustiska trio skötte sig med den äran. Ett innerligt riv i rösten och de smått meditativt vevade ackorden från både nytt och jättenytt blev en skön stund.
Av artyfolkhögskolejazzprettopoppande Pombo kommer jag döda varje minnesbild, medan Kristianstadsbandet Club K, med sin bob hund-marinerade spjuverrock, la sig väl till rätta i sinnet.
