"Ett praktfullt måleri, Yvonne Larssons"

Inne i Kristianstads konsthall breder skogen ut sig. I målning efter målning dessa snötyngda granar, vars mörker tätnar för varje steg.

När Yvonne Larsson tar fasta på ett motiv gör hon det med envishet. Som nu, i den mäktiga sviten ”Skogens famn”. Gång på gång tar spackel och pensel sats över stora dukar. Allt tätare, rikare, dunklare.

Men så i mörkret skymtar stråk av koboltblått, ljust grönt, en nästan osynlig blekgul rand.

Det är inte bara skogen som öppnar sig, utan även själva måleriets rum. Hennes utställning på Kristianstads konsthall är en triumf. Märkligt nog står jag överrumplad, fast det trots allt varit uppenbart hur hennes arbete utvecklats, blivit på en gång enklare, mer mångbottnat och laddat under det senaste decenniet. Men denna kraftfulla tyngd – så konsekvent har det aldrig framträtt förr.

Nu är det inte bara dragningskraften i skogens hemlighetsfulla djup det handlar om. Även om naturmåleriet allt sedan romantiken insett tjusningen i det skrämmande och sköna, ligger lockelsen lika mycket i hur hon målar.

Skikt på skikt, av färg, seende och tid. På ytan avtecknar sig grenarnas snötäcke, förvillande verklighetstroget på avstånd.

Men kommer man närmare sönderfaller realismen i ett dovt skimrande mönster av nyanser, mörker och ljus.

En Ola Billgren eller Gerhard Richter skulle väl förstå det suggestiva löftet i motivets glidning mellan det föreställande och abstrakta.

Att fånga oskulden, tvetydigheten och hotet i drömmen och minnena – allt detta behärskar Yvonne Larsson väl.

Men på samma sätt som minnet och drömmen tenderar att gäcka varje försök till precision, upplöses hennes motiv på nära håll. Kvar finns bara ett diffust kaos av sträva, krackelerade eller blanka penseldrag.

Liksom i verkligheten krävs distans för att se hela bilden – ett avstånd som också tillför betydelser och tolkningar. Särskilt tydligt blir det i ”Duvlek”, tre variationer på samma motiv.

I kontrast mot skogssvitens mörker framträder de nästan bländande i sin vithet, likt överexponerade fotografier. Kanske inte fullt så egna i sitt uttryck som skogsbilderna, fängslar de ändå starkt. I ett ljus som raderat alla detaljer syns två barn i en trädgård.

Duvorna har närgånget satt sig på deras axlar, och stämningen pendlar mellan solig lekfullhet och ovisshet.

I likhet med Maria Miesenbergers uppmärksammade, oroande Sverige/Schweden-projekt – visat på Kristianstads konsthall 2010 – tar hon här familjealbumet som utgångspunkt, men enbart för att upphäva skärpan i fotografiets exakta återgivning.

Istället spricker barnens gestalter upp i ett grovkornigt svartvitt raster, som för att markera minnets och ögonblickets ambivalens.

Ibland tänker jag på Yvonne Larssons måleri som en besvärjelse. Ett försök att hålla minnena, landskapen, skogen, själva livet i schack. Därav fascinationen av interiörernas systematiska mönster i mattor, urnor och möbler, som tvärt bryts mot vit tomhet eller kompakt mörker.

Ständigt återkommer hon till sina motiv, som om själva upprepningen gav förutsättningen för ett omtagande av ögonblicket.

En möjlighet att genom måleriet tränga djupare in i motivets väsen, bara för att i nästa stund inse denna illusions bedräglighet. Då blir måleriet i sig det väsentliga, det som skapar mening.

Det som både dröjer vid ytan, det sinnliga i färgen och motivens gåtfullhet.

Och det är ett praktfullt måleri, Yvonne Larssons. Löftesrikt öppnar det blicken mot en annan värld, bottenlös, oroande och skön.