Konstrecensioner

Skönhet trots mörkret

Konstrecensioner

Gert Germeraad skapar skönhet trots att han ägnar sig åt ett mörkt kapitel ur den svenska historien. Konstkritiker Carolina Söderholm besöker en utställning som är märkligt inbjudande.

Artikeln publicerades 8 februari 2011.Kristianstads konsthall går från klarhet till klarhet. Eller borde jag säga från mörker till mörker? Här visas svärta av angeläget slag. Det är bra. Fjolårets utställningar stod för några av regionens starkaste konstupplevelser – en imponerande prestation med tanke på att Skåne numera utmanar Stockholm som landets hetaste konstscen.

När 2011 så invigs med Gert Germeraads "Hem ljuva hem" finns goda skäl för Kristianstadsborna att inte bara skynda och se, utan även stolt slå sig för bröstet. Kort sagt, det är en värdefull utställning. Och det av en konstnär som, inflyttad till Eljaröd från Holland, ännu är närmast okänd i Sverige. Ett förhållande som det lär blir ändring på.



Nåväl, alltdetta är oväsentligt i relation till vad som verkligen står på spel i Germeraads utställning: människans lika värde. Egentligen är det så enkelt. Men historien och nutiden visar med förkrossande tyngd att inget är svårare.

Därför möter vi dem här, ansikte mot ansikte. Kvinnor och män, nästan kusligt levande. Omsorgsfullt modellerade av Germeraad är de porträtt av verkliga individer som av olika skäl sorterats ut på grund av sitt utseende eller ursprung.



I deras resigneradeblickar skymtar historiens outhärdlighet. Det är inte svårt att föreställa sig vad som väntade lantarbetaren Katharina Dobocz som överlämnades till koncentrationslägret Ravensbrück 1942 av österrikiska Gestapo.



Utställningenbygger på konstnärens efterforskningar i Gestapos arkiv i Wien samt i det fotografiska arkivet från Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Det senare utgör en mörk sida av vår svenska 1900-talshistoria. Institutet – det första av sitt slag i världen – byggde sin verksamhet 1921–1958 på indelning och värdering av människor efter "rastillhörighet".

Över hundra tusen svenskar mättes och granskades under institutets första år. Resultatet lade grunden till den rashygien som fick svenska staten att tvångssterilisera över 60 000 människor under en 40-års period.



Rasbiologinvar nu inte enbart en produkt av det tidiga 1900-talets rationella vetenskapssamhälle, präglat av starkt nationalistiska strömningar. Redan antikens filosofer delade in människor i olika karaktärstyper efter deras yttre. Fördomar som, underbyggda av tvivelaktig vetenskap, levt kvar med förödande konsekvenser. Det gör utställningen oroväckande aktuell.

Behovet av att dela upp människor i ett "vi" och ett "dom" tycks endast öka år 2011 då populistiska partier smörjer en växande främlingsfientlighet, medan terrorismdebatten svartmålar "den andre". Allt detta tar Germeraad fasta på. Men vad som möter på Kristianstads konsthall är ingen torr historielektion. Intressant nog är utställningen – trots sitt dystra ämne och sin politiska tyngd – märkligt inbjudande.



Nu är hemtrevnadendelvis bedräglig. Det är i det framväxande folkhemmets trygga famn som de rashygieniska övergreppen sker. Så är också väggarna trivsamt tapetserade, och försedda med broderade bonader: "Borta bra, hemma bäst" eller "Bind med bandet, kärleksbandet, Sveriges barn till fosterlandet."

Ordspråkens oskyldigt stugvarma patriotism skorrar falskt när de konfronteras med dem som befanns icke önskvärda.



Gert Germeraadär en insiktsfull konstnär. Han vet att arbeta med lågmälda grepp, realistisk skärpa och kontrastens effekt. Men han förmår också att helt abstrakt i sina teckningar fånga existensens skugga i mjuka kaskader av kol och ljus.

Jag tänker på Anselm Kiefer, den tyska efterkrigstidens störste målare, som aldrig upphört att bearbeta krigets och förintelsens trauma. I en av sina målningar anspelar han på en strof ur den rumänske poeten Paul Celans "Dödsfuga". Celan, vars föräldrar dödats i koncentrationsläger, skriver:

"Svart gryningsmjölk vi dricker dig om natten / Vi dricker dig om middagen / döden är en mästare från Tyskland / Ditt gyllene hår Margrete, ditt askgrå hår Sulamit".

Så fylls även Germeraads bilder av historiens sot och aska. Och ändå, trots mörkret en skönhet. Det är starkt så.