Arkitekterna förklarade Kulturkvarteret

Kristianstad
Foto:

Två byggnader som låg vända från centrum. Och en scenhiss som bestod av en skranglig saxlift som gjorde Thomas Fogdö livrädd. Det var några av utmaningarna arkitekterna mötte när de skulle göra Kulturkvarteret.

Artikeln publicerades 30 september 2014.

Kerstin Wergeni-Wasberg och Christian Johannesson från Uulas berättade under Pensionärsuniversitetets första föredrag om hur de tänkt när Kulturkvarteret kom till. De visade att det var skisser och planer som påbörjades redan 2003, och först blev färdiga 2012.

– Det är inte så att jobbet hållit på hela tiden, det var en lång process med långa uppehåll, där det skulle vara politiska diskussioner, detaljplaneändringar och annat emellan, förklarade de.

Livrädd

De första skisserna från 2003 visar väldigt få åtgärder, och likaså de från 2005. Då hade diskussionerna om Östra Centrum och gallerian ännu inte kommit igång.

– De första uppdragen var att göra något bättre. Vi hade ett konserthus med väldigt liten foajé, där det inte ens gick att samlas för att ta ett glas vin. Det fanns ett tidningsrum långt inne i biblioteket, där det måste vara öppet för att man skulle komma åt att läsa tidningarna. Och vi hade en lastkaj till konserthuset med en ranglig saxlift, där musikutrustning för tiotusentals kronor förstörts när den ramlat av, säger Kerstin Wergeni-Wasberg.

– Liften var dessutom den enda möjligheten att nå scenen utan trappor. Thomas Fogdö fick ta den upp när han skulle hålla föredrag här, och han var livrädd för att ramla av.

Har fått en stadsmur

Först 2008 insågs att det borde vara en entré mot staden och denna vidareutvecklades efter hand. De visar en bild på hur Östra Centrum var tänkt att bestå av flera huskroppar, och hur det skulle vara en gång mellan dessa som ledde raka vägen in till Kulturkvarteret.

– Vilket illustrerar hur en icke lyckosam byggprocess går till. Vi har fått en stadsmur i stället, sa arkitekterna om det komplex som nu ligger i vägen för gången och gör att besökarna till konserthuset får ta en annan väg än det som ursprungligen var tänkt.

De två husens olika höjdnivår bjöd också på flera utmaningar.

Att få till ett högt, glasat innertak var svårt, men kunde lösas när de kom på att göra lanterniner (takfönster) som kunde anpassas längs varje fasad, och fästa taket i detta.

Skiftande ljus

Likaså tog de beslutet att sänka golvbjälklaget för att få ihop kafédelen.

Den bärande idén att binda ihop husen med glas har också utvecklats.

Inte minst då de sålde in idén till projektet att med ny teknik (led-lampor) kunna färgsätta glaspartierna. På det viset kan färgen skifta, vara röd till jul, eller blågul till nationaldagen. Exakt hur detta ska användas är upp till verksamheterna, som kommer att få utveckla vad de vill göra.