Nya kunder lagar hellre än köper nytt

Publicerad 12 december 2008 12.19 Uppdaterad 27 juni 2010 3.54

Kristianstad.
Stammisarna i femtioårsåldern vill ha knivarna vässade eller rakapparaten reparerad. Nu kommer också yngre miljömedvetna kunder som hellre lagar än slänger och köper nytt.
Alex finmekaniska verkstad har funnits i 54 år. Från början på Döbelnsgatan, och sedan 35 år tillbaka i Borgmästargården. Jim Kamen driver sin fars rörelse vidare under parollen "Det andra finner omöjligt kan vi göra möjligt!"

På butikens hyllor står en salig blandning porslinsfigurer, lampor, lyktor, hushållsmaskiner, knivar, strykjärn och ...

– Det jag inte själv kan laga lotsar jag vidare till dem som kan.



Klockornas dominans hörs ljudligt. I juletider är det många som vill slipa knivar och skär till sina köttkvarnar. Även hushållsmaskiner, ljusstakar och lampor vill folk fixa inför de stundande högtiderna.

De flesta av Jims kunder är stammisar i femtioårsåldern, men under det senaste året har en ny grupp vuxit i antal. Miljömedvetna unga människor lagar till och med adventsljusstaken, trots att de kan köpa en ny billigare. Jim Kamen tro att det beror på ett ökande intresse för antikviteter och att klimatdebatten kan ha fått folk att tänka till innan de köper nytt.

– De äldre lagar för att det ska vara så. Yngre gör det av ett miljöintresse.



På hyllorna står hushållsassistenter och strykjärn. Jim Kamen menar att det faktiskt kan vara ekonomi i att laga äldre kvalitetsprodukter.

– En rakapparat med sladd väsnas visserligen, men kan hålla i trettio år till när den reparerats. De nya får man vara lycklig om de håller i fem år.

Det enda han inte gärna ger sig på att laga är datorer. Det är näst intill omöjligt att få lönsamhet i det.

I verkstaden bakom butiken finns arbetsbänken, en väl insutten stol och verktygen. Längs ena väggen hänger hammare, tänger, stämjärn och skruvmejslar. Tillverkare av dammsugare och andra maskiner är inte glada åt reparationer. Några verktyg har Jim Kamen därför specialanpassat för att komma in i moderna förseglade maskiner.



I någon slags organiserat kaos har bits, urdragare, borstar, ställare, skärblad sorterats i etiketterade lådor. Ett foto med Jims pappa Alex och mamma Maria Kamen blickar ner på oss mellan verktygen.

– Det var pappas önskan att jag skulle ta över verkstaden, säger Jim Kamen.

Hade han själv fått välja hade han blivit psykolog. Mekaniker eller psykolog, yrkena kan tyckas stå långt ifrån varandra, men behöver inte vara det.

– Jag får höra många livshistorier när folk lämnar in sina trasiga arvegods. Jag är bra på att lyssna.

Trots att butiken ligger långt ifrån gågatornas kommers är det sällan tomt på folk.

Jim har ett stort intresse för människor, läser till kognitiv beteendeterapeut och tar ofta emot praktikanter som har problem i skolan eller familjen.

– Vi går här och pular och snackar. Ofta har de ingen annan vuxen att prata med. Jag ger dem råd, samtidigt lär de sig att laga saker och får en referens när de söker arbete.



Med vana händer lägger Jim an kniven mot slipen. Gnistorna hoppar. Slippastan har han blandat själv och limmat på filtskivorna. Receptet och handlaget har han fått av pappa. Mer eller mindre född på arbetsbänken blev han hantlangare vid fyra års ålder.

– Jag älskar att vara här. Det är avkoppling, tradition och hobby. Att pilla ger mig ro och tid att tänka efter. Så länge jag kan fortsätter jag.


Större eller mindre text



Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu