Får det vara en kaka till?

Runtom i landet återupptas gamla tiders husmorssysslor.

Flera samtida tendenser strålar samman i denna vurm: inredningshetsen och drömmen om det egna huset, Mama-mamman, handarbetet som stilenlig do it yourself-kultur, second hand-kläderna, mormorsrecepten, loppismöblerna och den hemmagjorda barnmaten som matchar ekologisk livsstil bortom tillsatser och slit och släng. Historiens hemmafruestetik har aldrig tagit större plats i det moderna livet än nu.

Malmöjournalisten Marina Nilsson är aktuell med en bok om fenomenet, Hemmafru version 2.0.

– 1.0 är den gamla tidens hemmafru som inte hade en aktiv yrkeskarriär utan ägnade sig åt matlagning, städning och barn mellan klockan 9 och 16. Hemmafru 2.0 har ett jobb och barn på dagis och ägnar sin fritid åt ungefär samma sysslor som hemmafru 1.0 gjorde på heltid.

Marina Nilssons egen hushållsfetisch har slagit ut i full blom i ett mangelrum med linneservetter. Hon älskar även blomsteruppsättningar. Och möbelpolish.

– Städprodukter överlag tycker jag är accelererande roligt. För mig hänger det ihop med andra kemtekniska produkter som hudvårdsprodukter. Möbelpolish är som en fin kräm för bordet, det finns en liten njutningsfaktor i det, lite spakänsla, att man pysslar om sitt hem som man pysslar om sina fötter

Borderline-hemmafruar, kallar hon sig själv och likasinnade. Moderna feminister som älskar sina jobb men går upp minst lika mycket i sina hem, trots att dygnet bara har 24 timmar. Tidsandans falska löften om livskvalitet kan eskalera till värdinnehybris, snittblommeberoende och kedjebakning.

– När man känner sig otillfredsställd och behöver livskvalitet får man av någon underlig anledning för sig att baka cupcakes. Det tycker jag att man ska ifrågasätta, analysera sin längtan. Jag skrev den här boken för att jag verkligen ville förstå varför jag och så många andra har börjat se på de här sysslorna med andra ögon. Nästan som någon slags mindfulnessövning, trots att det bara handlar om att städa och laga mat.

Kommersiella aktörer står på kö för att elda på denna påstådda reningsprocess.

– Det finns en massa företag som tjänar pengar på att kvinnor längtar hem. Det i sig tycker jag är en väckarklocka. Hur mycket av ens intressen ººär kommersiellt skapade av andra företag? Mitt budskap är att man ska bli medveten om var de här drömmarna kommer ifrån.

Hon lyfter fram diskmedelstillverkare som med sin linje "Clean & Care" vill uppnå en koppling mellan städning och glamour. Avdammad marknadsföring från 1960-talet som går i repris med nya typsnitt. Ett annat exempel är drömmen om det egna huset, en norm som klistras fast på våra näthinnor i varje reklampaus och som i omgångar även har uppmuntrats från regeringshåll.

Vi skriver 2010, hur kunde det bli så här?
– Det finns en teori om att man snappar upp traditionella beteenden när man befinner sig i osäkra tider, som lågkonjunktur. Bilden av femtiotalshemmafrun har reproducerats i så många sammanhang de senaste åren. Det verkar finnas ett stort behov av att vältra sig i de här tankarna, säger Marina Nilsson.

Den amerikanska feministen och författaren Susan Faludi för fram just denna teori i Den amerikanska mardrömmen: bakhållet mot kvinnorna från 2008. Hon skriver hur terrorattacken den 11 september fick medierna att förpassa de amerikanska kvinnorna tillbaka till hemmen. Det handlade plötsligt om att lägga en större tilltro till gamla värden. Männen skulle ut i krig, kvinnor föda barn, sylta och safta för glatta livet. Väck med Sex and the City-idealet, in med Desperate Housewives.

Parallellt går 50-talet igen i modet, inredningsstilarna och tv-serierna. Marina Nilsson, som inte vill demonisera hemmafruvurmen, snarare utreda den, tycker att fokuset på husliga sysslor också bär på något gott.

– Det finns ett stort mått av sinnlighet i det här. Det är också bra att en massa glömda kvinnotraditioner har tagits tillbaka och tappat sin fula tantstämpel. Det är häftigt med tjugo-plus-tjejerna som verkligen är stolta över sina sju sorters kakor och inte skäms över att de är ganska tantiga. De lyckas förena det med att vara moderna kvinnor.

Marina Nilsson talar om husmorsbloggarna. Underbaraclara är störst i kategorin baka, sy, ordna fint med loppisfynden och fotografera. Clara Lidström är 24, kristen, bär vida kjolar och bor i ett gammalt hus på landet i Västerbotten, där hon lever ett stillsamt liv med hund och man. Hon förespråkar ekologiskt och hemmagjort.

När någon vill ironisera över den nya hemmafrutrenden är det hennes blogg som får klä skott.

– Jag framstår säkert som ganska präktig, engagerad i miljöfrågor och dricker inte alkohol. I själva verket kommer jag från en straight edge-kultur med alternativa vänstermänniskor. Jag är feminist och har ett mer radikalt än präktigt arv, men när de ser mig i mina vida kjolar tänker de "usch, kvinnoförtryck".

Den kritiken viftar hon bort, på samma vis som hon inte förstår varför hon buntas ihop med ordet hemmafru.

– Jag kallar det husmorsblogg. I ordet hemmafru finns något som osar unket kvinnoförtryck, medan husmodern är en roll som våra mormödrar spelade. De var helt avgörande för att Sverige blev ett så rikt land, dessa duktiga, starka kvinnor som även om de inte var yrkesarbetande jobbade med tunga uppdrag och tog ansvar för familjen. Det finns en fantastisk kraft i den kvinnogenerationen. Min mormor är den starkaste kvinna jag känner.

Clara Lidström är inte någon hemmafru överhuvudtaget. Det som började som en hobbyblogg har professionaliserats och knutits till Västerbottens Folkblad, ett uppdrag som ynglar av sig i ständiga nya projekt. Underbaraclara drar in mer pengar än sin man. Hon är entreprenör med husmorsdrömmen som affärsidé – och hon förstår att det kan reta upp andra feminister.

– Jo, jag kan förstå det. Det är inte många som kan fotografera det de har bakat och få betalt för det. Jag kan förstå den debatten och jag ser också faran i att det kan bli en backlash. Om man lägger alltför mycket tid på plåtburkar kan det hända att man inte hinner lägga tid på samhällsproblem. Folk gillar att titta på mina bilder, men det som jag får mest kommentarerom är när jag skriver om politik eller hur det var när min mamma dog.

Hon ifrågasätter varför det är just kvinnosysslor som ska problematiseras.

– Titta på den hemliga kocken, en man som liksom jag är intresserad av att skriva om tillsatser och förespråkar långkok. Det är ingen som ifrågasätter honom, han är en hjälte. Som kvinna ska man vara intresserad av kockdelen, för det är status. Det är manligt, flambera och tranchera som en stjärnkock, inte baka, det är tantgöra. Jag kan känna en vrede över att om man gör det så måste man göra det på männens villkor.

– Om jag hade haft mitt intresse för mat utan tillsatser och ekologi och samtidigt satt på mig ett par jeans och gått ut på Stureplan hade ingen höjt ett ögonbryn. Men om man pratar om det och samtidigt ser ut som en hemmafru, då blir det problem. Men för mig är kläderna framförallt en estetisk yttring.

Husmorsbloggarna uppvärderar det kvinnor har gjort i alla tider, menar Clara Lidström.

– Det handlar om tjejer som stöttar varandra. Vi skiter i killarna och vi klarar oss utan dem. Vi tjänar pengar på det vi gör. Jag har alltid varit intresserad av politik och feminism. Det finns så många tuffa kvinnor som gör traditionella kvinnosysslor helt obrydda om männen. Det är en kraft jag vill ta vara på.

Clara Lidström lockas av ett lugnare liv, ett annat än det föräldragenerationens lutherska arbetshästar har levt.

– Det här intresset handlar inte om att göra allt en husmoder förut gjorde, utan att välja de roliga bitarna. Jag avskyr att städa och plocka. Jag bakar kakor och min feministiske man (vi delar rakt av på hushållets skötsel) diskar efter mig. Det handlar inte om att ha ett perfekt städat, representativt hem.

Och visst händer det att hon sitter i långkalsonger och gör ingenting. Kruxet är bara att det inte syns på hennes romantiskt färgade bloggfoton.

– Det handlar ju om att måla upp en trevligare värld, och visst borde jag kanske visa när jag sitter i långkalsonger också.

Kanske ligger den största kvinnofällan i hemmafruvurmens krav på perfektion.

– Det bottnar i något slags kontrollbehov. Om det bara är tillräckligt fint och städat kommer jag att känna mig lugn. Men det kommer aldrig att kännas tillräckligt fint, det finns alltid någon fläck att snygga till, konstaterar författaren Marina Nilsson.

– Det ligger en potentiell skilsmässo-bomb i det här. Jag tror att det leder till mycket gnissel och gnabb och tjafs. Om man har de här tendenserna som kvinna blir man lätt hemmets onda inredningsdespot. Det finns också en mansfälla i detta, på det sätt att männen inte uppmuntras till att odla vissa sidor.

Utvärdera ordet livskvalitet, uppmanar Marina Nilsson alla kvinnor på gränsen till hemmafruar.

– Jag tror man måste börja i den änden. Vill du känna lugn – sätt ner moppen och fundera på vad som gör dig lycklig. Just dig lycklig, alltså, oberoende av kommersiella influenser och alla vår tids bilder av hur tillfredsställelse ska se ut.

Just så gjorde somliga av dåtidens amerikanska hemmafruar. De gick alls inte upp i gryningen för att tillreda miljöcertifierad morotspuré till sina små gullungar. 1947 intervjuade Sveriges Radios Ingrid Samuelsson tre svenska fruar i USA om hemarbete. Så här sa en av dem:

"Man kan köpa frusna grönsaker som man kokar som vanligt men allt är tvättat och rensat och iordninggjort. Kolossal arbetsbesparing. Och har man en deep freezer kan man ha maten hemma i fjorton dagar. Det finns frusen mat i portionsförpackningar som man kan värma i vattenbad. Det blir ingen disk efteråt. Här har många familjer diskmaskiner. Sedan har vi god hjälp av våra män, i regel torkar de disken, och är glada att göra det också. Amerikanskornas inställning till det hela är annorlunda än svenskarnas, de kan lämna disken på morgonen och spela bridge utan att det stör hennes frid något vidare."

Mitt i den grumliga historien finns det trots allt något att lära, nu och här: konsten att våga misslyckas med sina cupcakes.