Här räddar de 100 liv om året

– Det råder fortfarande en viss brist på hornhinner. När det gäller hjärtklaffar för vuxna täcker vi behovet, medan det finns en brist av hjärtklaffar för barn. När det gäller hörselben täcks behovet, säger överläkare Torsten Malm med barnhjärtkirurgi som specialitet.

För att nå upp till dagens krav om att i allt snabbare takt förmedla organ och vävnader krävs bland annat supersteril arbetsmiljö i toppmoderna utrymmen.

I går invigdes Vävnadsbankens nya lokaler på Sölvegatan.

– Det här innebär något av ett lyft för oss, säger Torsten Malm. När en person avlidit kan det bli aktuellt med vävnads- eller organdonationer. Exempelvis hjärtklaffar, horhinner, hörselben och hud för svårt brännskadade patienter.

Sjuksköterska Anette Widnerssons arbete består till stor del att ringa till de personer vars anhörig dött. I de nya lokalerna kan hon göra det från ett ljudisolerat rum. De senaste två åren har hon genomfört 141 sådana samtal.

– Jag ringer de närstående till den som avlidet i exempelvis en trafikolycka. Detta gör jag 12-24 timmar efter olyckan. De anhöriga är då fortfarande i chock och är jätteledsna. Då får det inte finnas något i min omgivning som hörs och stör oss i telefonsamtalet, säger Anette Widnersson.

För 10-15 år sedan svarade cirka 60 procent av svenskarna ja på frågan om de var villiga att donera organ och vävnader. I dag ställer sig 75-80 procent sig positiva till att bli donatorer när de dör.

– Det är den avlidnes vilja som är avgörande för att en donation ska komma på fråga. Om den avlidnes vilja inte är känd ska de anhöriga försöka tolka den avlidens vilja. Enligt lagen har de möjlighet att lägga in ett veto mot donation om den avlidnes vilja inte är känd, säger Torsten Malm. En ganska stor del organdonatorer blir också vävnadsdonatorer. Så när hjärta, lungor, lever och njurar tillvaratagits kan det också bli aktuellt med att tillvarata hornhinnor.

– En del ungdomar utvecklar tidigt i tonåren något som kallas toppig hornhinna, vilket innebär att de får en bisarr syn och kan exempelvis inte ta körkort. Det enda sättet att lösa det problemet är att göra en hornhinnetransplantation. Det är således inte enbart äldre personer som genomgår en sådan transplantation, säger Torsten Malm.

Ungefär hälften av alla barn som föds i Sverige med medfött hjärtfel kommer till Lund för operation. Den andra hälften till Göteborg.

Oslo, Köpenhamn och Århus som också har barnhjärtkirurgi har ingen vävnadsbank för hjärtklaffar utan får ofta dem från Lund. Hållbarheten för en hjärtklaff som opererats in i en vuxen människa är lång – livet ut. En inopererad hjärtklaff i ett nyfött barn har en hållbarhet på två–fem år, beroende på att barnet växer och har hög kalkomsättning. När det gäller ett barn som är tio år kan hjärtklaffen hålla 10–15 år.

– För att kunna transplantera ett helt hjärta krävs det att cirkulationen är intakt. Samtidigt som man kan konstatera att patientens inte längre har någon hjärnfunktion. Det är ett fåtal individer per år i Sverige som kommer i fråga för detta, mellan 150 och 200 som avlider under sådana omständigheter och gör det under pågående respiratorbehandling. Hjärtat slår men hjärnans funktioner är utsläckta, säger Torsten Malm.

Alla hjärtan går inte att använda till hjärttransplantation eftersom de skadats, exempelvis genom en hjärtinfarkt.

I ett sådant fall går det ofta att tillvarata hjärtklaffarna.