Litenheten är skolans allra största fördel

En ganska stor klump snö har förvandlats till boll och kastas runt bland eleverna. För ovanlighetens skull är det elever i sjuan som håller på. För på Axona finns inget uppehållsrum, här är man ute när man har rast. Oavsett ålder och väder.

Det var Håkan Strandberg och Lollo Sollerhed som startade Axona för tio år sedan. De fick sitt tillstånd i november 2000, intecknade sitt hus och slog upp portarna med 60 elever två månader senare.

Hur de lyckades? Det förstår de knappt själva i dag. Men de drevs av en önskan att fokusera på barnens hälsa.

De var emot att idrotts-timmarna blev färre och de hade en tanke som är lika enkel som svår att genomföra:

– Man ska ha kul när man lär sig.

Och nog är barnen på skolan ovanligt positiva. Det där vanliga, tonårigt nonchalanta gänget som alltid har något att klaga på syns ingenstans. Tvärtom är de elever vi hittar strax före lunchrasten på Axona alla nöjda.

– Allt är bra här, säger John Lindström i sjuan.

– Idrottsprofilen och fotbollen är jättebra, instämmer klasskamraten Oskar Mårtensson.

Och lilla Ellinore Fäldt i trean, hon älskar sin skola.

– Jag fick tinnitus på min förra skola men det är mycket bättre när jag är här. Här är inte så stort, vi är bara 17 i klassen, säger hon och skuttar iväg över snön.

Lollo Sollerhed talar om hjärnbaserad undervisning, om att det inte handlar om antal minuter barnen sitter vid skolbänken, utan hur många uppmärksamma minuter de deltar i undervisningen.

– Som barn är roligheten den stora drivkraften. En positiv stämning gör att de lättare lär sig. Barnens tid här, deras inlärningstid, är viktig. Den ska man inte slösa bort.

I början var myndighetskontakterna tidskrävande.

– Vi visste inget, kommunen visste inget. Man kan säga att vi lärde oss tillsammans. Kontakten med förvaltningen har alltid varit bra, säger Håkan Strandberg.

Båda jobbade på högskolan i Kristianstad och fick raskt lära sig att starta skola, det handlar inte bara om att nära en pedagogisk dröm eller att införa jympa på schemat varje dag. Det handlar om att måla. Om att tömma sopor, laga skolmat, klippa buskar. Lära sig pannsystemet. Jobba dygnet runt. Mer slitsamt än de trott.

– Samtidigt får jag en annan närhet till barnen som ser mig, rektorn, klippa gräs eller skotta snö, säger Håkan.

Närheten är viktig. Skolans 104 barn känner varandra. De 15 i personalen känner alla barn. Litenheten återkommer många till som skolans allra största fördel. Hälsoprofilen, en allmän respekt och så närheten till ägarna tätt därefter.

Sofia Olsson är specialpedagog och berättar att närheten till naturen, skogen och den brusande Vramsån bidrar till att undervisningen kan skötas utomhus åtminstone någon gång varje vecka.

– Idrottsbiten betyder mycket, barnen har lättare att koncentrera sig under de teoretiska ämnena eftersom de är ute och rör sig så mycket under dagen.

Även Fredrik Hedenrud, femmans klasslärare, håller med. Han konstaterar att det finns en anledning till att han stannat i tio år.

– Det här är en bra skola. I början kändes det ibland som att vi krigade mot myndigheterna, men nu flyter allt på.

Paret Strandberg/Sollerhed ångrar inte att de startade skolan. Samtidigt har verkligheten gett deras tro törnar. Åt både rätt och fel håll. Det har varit tio roliga år. Men det finns också en besvikelse över att inte nå fram till alla barn.

– Ibland kvittar det vad man gör i skolan, barnen är ofta fast i de sociala mönster de vuxit upp i. Det har varit lite svårt att acceptera.

Om tio år, hur ser Axonaskolan ut då?

– Då är jag pensionär, så då har någon annan tagit över. Men skolan drivs vidare i samma anda, hoppas Håkan.

Kanske, drömmer Lollo, är skolan en fri skola, inte bara en friskola. En skola fri att gå sina egna vägar ännu mer.