Chadia lever utan att finnas

KRISTIANSTAD. När Chadia var 15 år såg hon sina föräldrar, syskon och morföräldrar mördas i en massaker, som tillhör Afrikas värsta efter den i Rwanda.

Som äldsta överlevande ärvde Chadia familjens mark i Burundi. Sedan dess har hennes liv varit fyllt av faror, smärta, tortyr. I dag är hon 30 år och lever gömd i Sverige, som utvisat henne till Burundi där myndigheterna ska ha tagit hennes mark.

Vad är värst?

-Att hela familjen är skadade i sina hjärtan, säger Chadia.

Helst av allt

Frågan är svår, den väcker tårar. Chadia vill inte komma ihåg alla hemska saker som hänt i hennes liv. Och hon vill inte ha med Burundi att göra. Helst av allt önskar hon att hon får en ny asylprövning för sig, sonen Dgibril och lillasystern Ritsa och att hennes två andra barn, som är på flykt i Kenya, ska få förenas med sin mamma och syskon samt lillasystern Christa Bella, som är gömd i Burundi.

Så att de kan leva ett vanligt liv. Så att de kan börja på sin framtid. I Sverige.

-Jag saknar min storebror, säger sjuårige Dgibril och ritar en katt i ett block.

Hans moster Ritsa ler åt sin systerson. Hennes tandrad glipar. Polis i Burundi drog ut hennes tand för att förmå henne att berätta var storasystern Chadia fanns. Ritsa är 20 år, flydde hit med Dgibril för två år sedan och säger att hon kände frid i hjärtat när hon kommit till Sverige. Självklart vill hon stanna.

På flykt

Chadias flykt var en handling i desperation. Hon är inte säker på vem det var som hjälpte henne, men en svart man följde henne till Stockholm, de tog tåget till Norrköping och Migrationsverket, mannen sa åt henne att gå in där så skulle han komma efter, sen försvann han.

Chadia hade ingenting med sig. Hon visste ingenting om Sverige eller vad som skulle hända. Hon blev asylsökande i Malmö och fick bostad i Broby som hon skulle dela med en kvinna, som aldrig var där eftersom kvinnan var utvisad och höll sig undan. I tre timmar gick Chadia runt på Ica i Broby och letade efter mat. Till sist kände hon igen bröd.

Traumatiserad

Migrationsverket gjorde en asylutredning. Chadia var inte i skick att svara på frågor. Hon hade lämnat sina tre barn till en oviss framtid, var traumatiserad av det våld och den terror hon utsatts för och led dessutom av svår migrän. Hon fick inget offentligt ombud och tolken talade ett annat språk.

När hon sa att hon var en förföljd markägare påstod Migrationsverket att kvinnor inte fick äga mark i Burundi, men är man familjens överhuvud så kan man.

Kan inte förstå

Chadia hade önskat sig en bättre start i asylprocessen. Sedan dess har kontakterna med Migrationsverket varit många och nedslående.

Under asylprocessens gång har det politiska läget i Burundi förändrats. I dag är Chadia också förföljd på grund av sitt politiska engagemang och efterlyst av burundiska myndigheter för "störande av landets säkerhet". 20-åriga Ritsa bedöms också vara ett hot mot Burundis säkerhet. Liksom sjuårige Dgibril för att han är Chadias son.

Migrationsverket anser inte att de behöver skydd i Sverige.

Brev med sorg

Chadia har fått brev om att hennes man mördats. Hon har fått många brev om utvisning från Migrationsverket. Att få brev är i dag förknippat med stor sorg för henne. Men hon har slutat gråta när breven kommer. Hon stålsätter sig för att överleva.

Hur mår du?

-Det är hårt. Jag har inte alla mina barn hos mig, de har inte sett sin mamma på fyra år. Vi behöver skydd. I stället tvingar Sverige oss att återvända.

Med kontantkort försöker hon hålla kontakt med dem och lillasystern.

-Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det finns inget slut, säger Chadia.

Att leva gömda, som Chadia. Dgibril och Ritsa, innebär en vardag fylld av oroliga tankar.

-Jag måste ha något att göra, sitter jag still blir jag förvirrad i huvudet, säger Chadia.

Får hon börja sin framtid i Sverige vill hon jobba i äldrevården. Sedan hon kom har hon i fyra år jobbat som städare och betalat skatt i Sverige, som utvisat henne.