Ett självklart val för Jill

- Det finns inget alternativ. Eftersom vi är säkra på att de inte kommer att klara sig om de skickas tillbaka så är det inte mycket att be för, förklarar Jill Ohlson bestämt. De har inga släktingar kvar i Burundi och de är efterlysta där nere. Aldrig! Burundier som avvisats från Sverige och tvångsdeporterats till Burundi har fängslats, torterats och lyckats fly till Uganda där de genom UNHCR fått flyktingstatus.

Det var Jills egen bakgrund som var den avgörande faktorn när hon träffade Chadia på Regionmuseet i Kristianstad hösten 2006. Jill är född i Uganda, och levde sina första 17 år i olika afrikanska länder, där hennes far arbetade för bland annat Skånska Cement.

På museet är Jill tekniker, och Chadia kom dit med sin SFI-klass.

- När jag tilltalade Chadia på swahili kastade hon sig om halsen på mig. Sedan var det kört, berättar Jill med ett stort leende.

Jill blev Chadias nya mamma, och från julafton 2006 har Chadia - frånsett tiderna då hon varit gömd - bott hemma hos Jill, sambon Pelle och deras gemensamma dotter Nonnie.

Många bakslag

Men familjen är större än så. Jills ansökan från 2008 om att få adoptera Chadia fick skriftligt stöd även från Jills och Pelles sex barn från tidigare förhållanden, föräldrar, syskon och andra som har en relation till familjen.

Ansökan avslogs, bland annat med hänvisning till Migrationsverkets yttrande om att det inte kunde "fria sig från misstankarna" om att syftet med adoptionen var att kringgå utlänningslagen.

- Men en adoption är inte samma som ett äktenskap. Adoption är oåterkalleligt, påpekar Jill, och betonar att familjen sedan 2006 stått för merparten av Chadias försörjning och bland annat lagt ut 40 000 privat för advokatkostnader.

Det är bara ett av många bakslag genom åren, och Jill försöker inte dölja att det har varit tufft många gånger. Migrationsverkets avslag. Polisens besök.

Det tär ju, och det påverkar hela familjen, förklarar Jill. Ibland har jag fått lägga ned några månader. Det blir för jobbigt.

Men trots bakslagen har det aldrig blivit för tufft, och hon har aldrig tvekat eller ångrat sig.

- Nej, hur skulle jag kunna ångra det? Det här är ju mina barn nu, och jag älskar dem så mycket, säger Jill och ser på Chadia, Ritsa och Dgibril.

Rädsla

Parallellt med att Jill och hennes familj tagit till sig Chadia, Ritsa och Dgibril har utvecklingen i Sverige gått åt motsatt håll, mot en tuffare asylpolitik och en hätskare attityd gentemot flyktingar.

Det är en utveckling Jill Ohlson inte förstår.

- Nej. Inte att man anser att vissa människor är mindre värda, säger hon. För mig handlar detta mycket om respekt och empati, att sätta sig in i andra människors situation och i andra kulturer. Gör man det, behöver man inte vara så rädd.

Frågan om hon - med tanke på stämningen i Sverige - har några betänkligheter vad gäller att gömma flyktingar, förstår Jill inte. Efter att ha tänkt efter en stund svarar hon lite tvekande att hon inte oroar sig för reaktioner från rasister.

När frågan förtydligas med att det finns människor som anser att det är fel att gömma flyktingar, kommer svaret betydligt snabbare.

- Det här är människor som riskerar att utsättas för tortyr, att fängslas och annat. Man måste hjälpa människor som behöver skydd, säger Jill. Det är inte illegalt att gömma flyktingar, och jag tycker absolut inte att det är fel.

En bit Afrika

Jill betonar att även om det har varit tungt många gånger, så har det också varit mycket glädje och skratt.

- Jag brukar undra vad Chadia, trots sin bakgrund, får sitt glada skratt ifrån, säger hon.

Och glädjen har varit nödvändig. Annars hade de inte orkat att fortsätta sin kamp. För Chadias, Ritsas och Dgibrils säkerhet och överlevnad. För den stora familjen. För kärleken.

- Afrika är en del av mitt hjärta. Det är där jag har danats, säger Jill. Med Chadia, Ritsa och Dgibril är det som att en bit av Afrika har kommit till mig.