Yoko Ono orsakade trängsel på Wanås

Stiftelsen Wanås utställningar har bjudit in lekfulla sinnen och själar tidigare, ännu tydligare är det i år under den nya ledningen Elisabeth Millqvist och Mattias Givell. Med Jakob Dahlgrens färgglada och klätterinbjudande ”Primary Structure” som återfinns långt in i parken, med barnboken ”Den förtrollade Parken” och för de pyssliga att sitta och klistra ihop Yoko Onos kaffekoppar inne i konsthallen.

Men även en fördjupning i tidigare konstnärsskap, som Charlotte Gyllenhammars.

Vernissagerna på Wanås brukar locka mycket folk. I år var dessutom pressuppbådet större än det brukar. För Yoko Onos skull.

Jordnära introduktion

Elisabeth Millqvist och Mattias Givell gav en kort och jordnära introduktion till vilka de är och hur de tänker sig framtiden för verksamheten, med 23 år på nacken och närmare 50 permanenta verk i parken. Med nyproduktion som hjärtat, med både genre- och gränsöverskridande konst, men också en fördjupning av konstnärskap.

Och till alla som hjälpt till, både företagare och privatpersoner, sa Elisabeth Millqvist, som för övrigt mest pratade svenska:

– Thank you all, you have been oumbärliga, sa hon och bjöd in alla besökare till att inte minst förverkliga det Yoko Ono påbörjat med sin konst.

Folkmassan försökte ivrigt tränga sig in bakom Yoko Ono. Men först när hon lämnat hallen via en annan utgång fick besökarna tillträde.

Djup koncentration

Vid ”Mendpiece” sitter en stund senare Metta Dymling från Liatorp, i djup koncentration och försöker klistra ihop en söndrig kaffekopp.

– Nej, jag har inte gjort det förut. Det är inte så ofta våra koppar går sönder där hemma. Och när de går sönder blir det oftast småbitar så vi lagar inte dem, förklarar hon.

Intill sitter några vuxna med händerna igång. Flitigt. På väggen ett handskrivet anslag inom glas och ram från Yoko Ono. ”While you are mending the cup, think of mending the world”.

Vid Önsketräden står Karin Bengtsson från Kivik. Hon berättar att några av stegarna som står i ”Skyladders” har hennes mans morfar tillverkat, vilket ger verket en personlig extra dimension.

Hon har sett Yoko Onos utställning i Stockholm och tycker inte alls att det är naivt med fredstanken. På två lappar har hon skrivit ”Man kan väl ändå önska att världen blir bättre”. Med tillägget ”Om jag får vara lite egoistisk, att min son får jobb”.