Mister Tippen i Arkelstorp lämnar över ansvaret

– Vilken uppståndelse det blivit bara för att man ska sluta. Det känns nästan som om han Bin Laden varit synlig här, säger Evert Johnsson och ler finurligt.

Han har nära till det finurliga, även om han också ser gravallvarlig ut. Livsvisdomen haglar och han har skaffat sig en avslappnad inställning till det mesta. Han konstaterar att han har en av de vackraste arbetsplatser som finns. Vilket verkar osannolikt när man tittar ut över containrar med fyllnadsmassor, stängda batterilådor, ett staket med hål i och en grusig plan.

Men återvinningen ligger nära sjön och omgiven av grönska och träd.

– I fjol kunde man se sjön härifrån. Jag har sett havsörnar och hört rördrommen. Sett fiskgjusen flyga över mig med byte i klorna, och skymtat rådjur på ängen här utanför. Där vid stolpen övervintrade en igelkott, säger han och pekar.

I en hörna på centralen står hans protest mot konsumtionssamhället, en minst sagt välanvänd Volvo 244 från 1981. Delar av plåten syns fortfarande mellan rosthålen, baksätet är ersatt av en filt och skyddsöverdragen över framstolarna är sådana som används på verkstäder.

– Man får en inblick i konsumtionens baksidor när man jobbar så här och ser allt som slängs. Och alla trender som kommer och går. Man inser att konsumtion gör en inte lycklig.

Han konstaterar att mycket slängs som är ganska nytt, slit och släng kan inte hålla i längden, det var bättre när man gjorde rejäla saker som höll i flera generationer.

Nu håller vitvarorna bara några år.

– Man ska kunna reparera det man har och konsumera kultur istället. Jag är själv mycket för den gamla bondekulturen. Inte att man inte ska göra någonting, utan mer att ta det i eget tempo, att saker får ta tid.

Själv har hans tid nu hunnit till 67 år och han tycker det är dags att sluta jobba.

– Kroppen säger ifrån, jag har inte varit snäll mot den. Men jag kommer att sakna det sociala när jag slutar, alla kollegor och alla kunder som varit här på återvinningen.

Överlag har kunderna skött sig exemplariskt, tycker han och säger att alla varit trevliga och vänliga.

– Men en och annan gång har de ställt någon färg- eller oljeburk när man vänt ryggen åt dem. Kemikalier och oljor, farligt avfall, det tar vi inte emot här. Och så har någon haft en halv möglig ananas bland wellpappen. Det begriper jag inte.

Under åren har det också blivit fler och fler besökare de två dagar i veckan stationen har öppet.

– I början var det tio bilar om dagen. Nu har vi toppnoteringen på 108 besökare en dag. Jag begriper inte om det var en konspiration mot mig. Snittet ligger annars på 35.

Han började på återvinningsstationen 1995, efter att tidigare ha varit i byggbranschen och sedan vaktmästare i Folkets hus. När han inte varit på stationen de två dagar i veckan den varit öppen har han haft andra uppdrag hos Renhållningen. Vad han ska göra efter pensioneringen vill han inte avslöja.

– Jag ska göra det jag alltid gjort. Jag har aldrig haft problem med fritiden. Det värsta man kan göra är att bara sätta sig.

Han säger att kunder varit oroliga för att han ska sluta och har undrat vad som ska hända.

– De behöver inte alls vara oroliga, nu kommer Patric att ta över.

– Och jag ska försöka gå i dina fotspår, säger Patric Persson.

– Nej, du måste skapa ett eget koncept. Men du har ju inget problem med infödingarna här eller språket, det förstår du.

– Ja, och ljuga, det kan jag också, säger mannen från Broby som snart kommer att ta över på återvinningen.