Smittad på drömsemestern – sjuk i ett år

Det är snart ett år sedan den där ödesdigra resan till Egypten. Men Katarina är fortfarande inte fullt återställd.

– Det är olika från dag till dag, och ofta vill man ju gärna tro att man är lite piggare än vad man faktiskt är. Men generellt är jag kanske på 75 procent nu, säger hon.

Det senaste året har varit turbulent och tufft.

Mycket kraft har gått åt till att bara kämpa, att komma tillbaka, helt enkelt att överleva.

Egentligen är det först nu Katarina börjat inse hur nära det var. Att hon faktiskt kunde dött.

– För några veckor sedan fick jag ett fruktansvärt tryck över bröstet. Jag kunde inte andas, det slutade med att jag fick åka ambulans till sjukhuset och stanna där över natten. Men det var inget fysiskt. Det är nog snarare verkligheten som börjar komma ifatt mig, konstaterar Katarina.

Alltid gillat att resa

Familjen Nilsson har alltid gillat att resa. I januari i år gick färden till Egypten, ett land som Katarina besökt tidigare utan problem.

Egypten är dock känt som ett land där vi nordbor lätt blir magsjuka. Med en annan bakteriekultur är det lätt hänt att resenärer drabbas av kräkningar och diarréer, även om man som i familjen Nilssons fall, väljer högklassiga hotell med all inclusive och reser med stora, välkända researr- angörer.

Utslagen i två dagar

– Vi är ju inte dumdristiga heller, utan förberedde oss med sprutor och magmedicinen ducoral hemma, var noga med att sprita händerna ofta på plats, och kollade hela tiden när maten tillagades så allt var ordentligt kokt eller stekt. Sallad och liknande, som sköljs i vatten, har vi också undvikit, berättar hon.

Men halvvägs genom resan drabbades Katarina ändå av magsjuka.

När hon legat helt utslagen i två dagar började maken Kristian bli orolig. Särskilt som läkemedlen från apoteket kom upp igen lika fort som hon hann svälja ned dem.

Till sist ringde Kristian efter resebolaget Apollos läkare, och Katarina fördes till sjukstationen.

– De visste ju inte vad det var, men satte in dropp och tre sorters antibiotika. De visste ju att jag skulle åka hem dagen efter, och försökte väl få mig i skick att klara hemresan, berättar hon.

En lång, kämpig mardröm

Resan hem blev ändå en lång, kämpig mardröm, och efter att Katarina efter hemkomsten fortfarande mådde lika dåligt, och fortfarande oupphörligen kräktes, så blev det resa in till akuten på CSK.

Där hamnade hon genast på infektionskliniken, och en omfattande undersökning inleddes. Antibiotikan i Egypten dolde först spåren av vilken infektion det var frågan om – men snart visade det sig vara ehec. Hon hade dessutom drabbats av följdsjukdomen HUS, som i värsta fall är dödlig.

– I det läget hade jag inte koll på någonting. Jag var så färdig, helt slut. Det var som all energi gick åt till att bara överleva.

I tio dagar låg hon inlagd med dropp på sjukhuset. Hon fick dessutom två återfall – och en förklaring till att ehec-infektionen blev så aggressiv kan vara den massiva antibiotikadosen hon fick i Egypten – antibiotika kan förvärra ehec.

Under tiden på sjukhuset tappade Katarina – som alltid varit slank – 20 kilo.

– Jag var så svag att jag inte ens kunde stå upp själv. Tack och lov hade jag ju en stark kropp, jag har ju alltid varit glad för att träna och hade byggt upp kroppen ganska bra. Jag är helt övertygad om att det var min räddning att jag hade såpass bra fysik, konstaterar hon.

Ehec måste självläka

När Katarina väl fick komma hem från sjukhuset var hon först så svag att hon inte ens orkade sitta upp.

I tre veckor mer eller mindre levde hon i vardagsrumssoffan.

Först liggandes, så småningom kunde hon sitta upp igen korta stunder.

– Det värsta med en ehec-infektion är att den måste självläka. Det finns liksom ingen medicin man kan ta, och sedan må bättre, utan det handlade om att kämpa ensam dag och natt, säger hon.

Rehabiliteringen har tagit lång tid. Under processen drabbades Katarina dessutom av laktosintolerans – sannolikt en följd av att så mycket av hennes tarmar varit sjuka.

– När jag fick det beskedet kändes jag mig oerhört liten. Jag har ju alltid varit en livsnjutare, älskat god mat och dryck. Men det har inte varit så svårt att leva med laktosintolerans, det är rätt okej. Jag är glad det inte var gluten.

Livet har sakta återvänt

Sakta har livet återvänt för Katarina.

Hon har kommit tillbaka som instruktör på Friskis & Svettis, även om det än så länge är tillsammans med en annan ledare.

Och det tog lång tid innan träningsglädjen fanns där igen – under många månader orkade hon inte ens tänka på träning, då handlade det bara om att tillfriskna så mycket att hon orkade med en vardag igen. Men det är också mycket som har förändrats.

– Jag tror inte jag själv riktigt förstår hur sjuk jag var. Jag vet så här i efterhand att de diskuterade både blodbyte och dialys, HUS slog ju ut njurarna fullständigt. Det jag vet i dag är att jag är oerhört tacksam över att jag lever.

Hon ler lite:

– Ibland förundras man över hur mycket en kropp kan orka med. Så stark trodde jag faktiskt inte att jag var.

Smittan kom förmodligen från en köttbit i Egypten. Det var dock bara Katarina Nilsson som drabbades av ehec.

– Det är också lustigt. Bakterien kan finnas i en skiva kött, men inte i nästa skiva, säger hon.

Har du aldrig känt ”Varför just jag”?

– Klart man har emellanåt. Men jag har accepterat läget, och någonstans handlar det om att blicka framåt. Det är inte så att jag sätter upp en massa mål för mig själv, snarare så att jag lever mer här och nu, försöker njuta av stunden.

– Den här tiden har också gjort att man nu vet vilka som är ens riktiga vänner. De är guld värda, jag är oerhört tacksam över att de finns, precis som min älskade familj.

Hur känner du inför nya semesterresor?

– Vi var på Mallorca i somras! Och jag skulle absolut kunna resa till Egypten igen, jag älskar vattnet, snorklingen och dykningen. Det är min man som säger ”Aldrig mer”. Och jag kan förstå: Att stå bredvid när något sånt här händer måste vara fruktansvärt.