Hemlöshet motverkas i kommunen

Problemet är större i storstäderna. I Kristianstad har man rätt bra koll på vilka personer som halkat av vårt välfärdssamhälle och hamnat utanför.

Det är samma ansikten man möter, samma personer som kommer till Nattjouren för att övernatta, till diakonins kafé i församlingshemmet eller hänger inne på Resecentrum.

En del hittar en väg tillbaka med hjälp av nätverket. Andra stannar i utanförskapet.

Fram till år 2004 hade Kristianstad ett härbärge för hemlösa, som drevs av kyrkan med hjälp av volontärer. Men det var svårt att bedriva en verksamhet som vilade på frivilligas axlar, i synnerhet när en del problem uppkom då vissa besökare hade svårt att rätta sig efter reglerna. Härbärget stängdes därför.

Under 2005 fanns det ingen kommunorganiserad plats för de hemlösa att ta vägen i Kristianstad, men till 2006 startades samarbetet med Skånes stadsmission.

– Vi sökte nya öppningar, och tidigare diakonen Lars Stenberg kände till att stadsmissionen bedrev den här typen av arbete i Malmö. Så tillsammans med dem jobbade vi fram ett koncept hur vi ville det skulle se ut, berättar Peter Sonnsjö, verksamhetschef på arbete- och välfärdsförvaltningens vuxenvård.

Nu köper kommunen tjänsten av Skåne stadsmission, som driver Nattjouren i Kristianstad. Totalt sex heltidstjänster finns i organisationen i Kristianstad, kommunen betalar drygt tre miljoner kronor om året för projektet. Utöver det tillkommer distriktssköterskan Ylwa Bandholtz, som är anställd av Skåne stadsmission, men finansieras av Region Skåne.

– Visst det är en kostbar satsning – men även fruktbar. Trots allt har en hel del personer lyckats komma tillbaka in i samhället. Man ska inte behöva leva ett liv ute på gatan, och man ska också betänka att de tre miljonerna inte är en betalning för 12 platser på härbärget, utan för hela nätverket, påpekar Sonnsjö.

”Nätverket”, som består av kommunen, Skåne stadsmission, Heliga Trefaldighets diakoniverksamhet, och Stadsmissionshälsan, har flera ben. Ett är alltså distriktssköterskan Ylwa Bandholtz, som har sin placering på församlingshemmet vid Heliga Trefaldighets kyrka, och som hjälper de hemlösa med allt från såromläggningar och antibiotika till provtagningar samt råd och stöd. En annan är Jonny Danielsson, anställd vid Nattjouren, och dessutom kurator på 20 procent, med rollen att försöka motivera de hemlösa att komma vidare i sina liv.

Ylwa och Jonny är båda i nära kontakt med Hanna Gunnarsson, enhetschef för vuxenvårdens socialsekreterare och Larry Wigerhäll, enhetschef för Boendebasen.

Boendebasen är första steget tillbaka in i samhället för dem som hamnat utanför. Från Boendebasen, som har 14 platser, kan man sedan komma vidare till en utslussningslägenhet (kommunen har fyra sådana), innan det är dags för en egen lägenhet.

För att få plats på Boendebasen krävs det att man är drogfri, den som går med på att flytta in där får först gå på avgiftning, eller tillbringa en tid på behandlingshem. För dem som inte klarar att bryta drogberoendet finns 123:an, ett boendestöd med sju lägenheter för psykiskt sjuka missbrukare. Även Trappan finns för vissa hemlösa, ett boendestöd för psykiskt funktionshindrade.

Men att få de hemlösa att bryta sig ut sin nuvarande situation och ta sig tillbaka in i samhället är inte det enklaste.

– Det gäller att ha ett stort tålamod. En del av dem vill bryta sin nuvarande tillvaro, och komma in i samhället igen, men en grupp är svåra att komma åt. De vill inte sluta droga och börja betala hyra och el, påpekar Hanna Gunnarsson.

Många av de hemlösa är drogmissbrukare, många har psykiska sjukdomar eller lider av kognitiva problem. Och har man halkat ur skyddsnätet och landat på botten av samhället kan det ibland vara tufft att kravla sig upp igen. Samhället i dag är hårdare än vad det var för 10–20 år sedan, drogproblematiken är tyngre, och psykvårdsreformen gjorde att det i dag är svårare att bli intagen på sjukhus.

– Man ska också komma ihåg att det finns väldigt många fler hemlösa människor än de som kommer till oss. Många hittar tillfälliga lösningar – exempelvis är de kvinnor som kommer till Nattjouren ofta ganska trasiga, de löser det på tidigare stadium genom att bo hos någon man eller hos bekanta. Likadant ser vi inte många yngre personer, påpekar Carola Larsdotter, verksamhetschef för den sociala verksamheten i Skåne Stadsmission.

I fjol besöktes Nattjouren av 56 olika män, och 11 olika kvinnor. Totalt var det alltså 67 personer som nyttjade någon av de 12 platserna på härbärget.

– Men för tre år sedan var det 100 olika personer som bodde där, påpekar Peter Sonnsjö.

Varje år hjälps ett tiotal personer ur sin situation, och till ett mer samhällsanpassat liv.

– Tillräckligt många – 11 personer av 67 känns som en bra siffra. Sedan är det förstås några som återfaller och som återkommer, men de har förhoppningsvis börjat reflektera över sig själva och sin situation, och kanske lyckas de bättre nästa gång, säger Peter Sonnsjö.

– Det är inte länge sedan jag träffade två olika personer som tidigare bott på Nattjouren, en person född -63, och en -88. De hade båda blivit drogfria och lyckats ta sig ur sin situation – och jag kände knappt igen dem. Det är i såna lägen man känner att man har ett väldigt trevligt jobb, säger Jonny Danielsson.

Men oavsett hur hårtKristianstads kommun jobbar med problematiken, oavsett hur bra samverkan är mellan alla i kedjan, så lär man aldrig helt komma bort från att en del personer i samhället fortsätter att leva som hemlösa – frivilligt eller inte.

– Så har det alltid varit, ett samhälle utan hemlösa har aldrig funnits, och kommer sannolikt aldrig att finnas i framtiden heller, säger Carola Larsdotter.