För många hövdingar och alldeles för få indianer

Journalisten och författaren Johanne Hildebrandt har skrivit en intressant reportagebok: Krigare. Hon har följt en svensk styrka i Afghanistan. Det är en hårdför vardag med strid, opålitliga afghaner och oro för den oro de där hemma känner.

Det är naturligtvis positivt att vi har officerare och soldater som får krigserfarenhet. Och så hoppas vi på någon sorts återförsäkran från Nato, så att vi ska få hjälp om sådan behövs. Men att kriget i Afghanistan skulle få ett hyggligt slut har jag svårt att tro.

I boken förekommer en diskussion om den svenska försvarsmaktens balans mellan högre befäl och soldater. Det blir 4622 officerarmed minst majors grad. I Danmark är motsvarande antal 1379, i Norge 3127 och i Finland 1224. ”Det är alldeles för många hövdingar och för få indianer”, som en veteransoldat uttryckte det. Jag har kollat Hildebrandts uppgifter med vad nätet kan förtälja (Wikipedia.försvarsmakten.personalutveckling). Det är klara siffror.

Såvitt jag förstår har vi som målsättning att få fram ett insatsberett försvar om 50 000 man. Dit har vi en bit att gå både för de reguljära styrkorna och för hemvärnet. Rekryteringen går dåligt och vår nya yrkesarmé verkar ha sämre förmåga att få kompetent folk än det tidigare värnpliktsförsvaret. Danskarna kan ställa upp med 84 000 man, norrmännen med 64 000 och finnarna med hela 266 000. Och värnpliktssystemet har man kvar, även om det i Danmark är påfallande frivilligt.

Vi har fortfarande ett hyggligt flygvapen, fast jag tycker det är för centraliserat och därmed sårbart, en marin i strykklass och en armé som måste kallas en operettarmé. Vi har något tiotal brigadgeneraler men inga brigader.

Det yttre försvaret, försvarsmakten, och det inre försvaret, upprätthållandet av lag och ordning, är sedan urminnes tider statens viktigaste uppgifter. I Sverige missköts detta och de ansvariga statsråden Tolgfors och Ask har mycket att stå till svars för. Polisen får allt större resurser och klarar upp allt färre brott!. Polisprofessorn Leif GW Persson har särskilt pekat ut Skånepolisen. Vad ska inte alla dessa smågangsters kosta i pengar och mänskligt lidande under sin fortsatta karriär!

Själv har jag bara råkat ut för cykelstölder, skadegörelse och inbrottsförsök. Jag har sluppit befinna mig på fel plats vid fel tillfälle och således inte blivit skadad till kropp och själ. Men ett bagatellartat brott som irriterar mig är stöld av böcker och tidningar på våra bibliotek. Så länge priset på knäckebröd är överkomligt och våra offentliga bibliotek finns, bör man kunna klara sig någorlunda här i livet. Det ska väl inte gå riktigt åt skogen!

Men folk som missbrukar systemet och inte vill nöja sig med att läsa tidningen på biblioteket förtjänar förakt. Det finns ”stöldbågar” vid utpassagen som signalerar när någon har med sig för mycket. Den hjälpsamma och trevliga personalen brukar enligt min erfarenhet inte ingripa när larmet går. Jag förstår att de inte vill agera ordningsvakter. Stöldbågarna är till för hederligt folk!

I snabbköpet brukar det finnas ett anslag vid inpassage: Allt snatteri polisanmäls! Något för biblioteken att ta efter?