”Hur kan man leva utan sin familj?”

Kristianstadsbladet berättade nyligen om migrationsdomstolens beslut att det inte krävs något pass för anhöriginvandrare, utan att ett DNA-test räcker.

– Det är en bra nyhet, men än har vi inte sett att någon kommit hit, säger Mahad Farah, 45 år.

Han kom till Sverige för fyra år sedan och bor sedan tre år tillbaka i Kristianstad. Både han och hans familj har lämnat DNA-tester och väntar på svar.

– Hur kan man leva utan sin familj? Det är jättesvårt för mig, säger han.

Hörs på telefon

Senast han såg dem var i fjol, då han fick hjälp av vänner att resa till Etiopien och hälsa på. Annars får de tills vidare nöja sig med att höras på telefon, men bara när han har tillräckligt med pengar för att ringa. Samtalen är dyra och för tillfället arbetar han bara två timmar i veckan som modersmålslärare. I övrigt får han klara sig på sitt introduktionsstöd.

– Jag tänker jättemycket på min familj och på att mina barn inte får någon utbildning i Etiopien. När jag ser andra barn, som bor här och går i skolan och har det bra, så känns det som ett nederlag, säger han.

Han pekar på sitt skägg och sitt hår.

– Min pappa var inte gråhårig när han var i min ålder, inte ens när han var 60 år, säger han.

Bättre än så kan han inte beskriva hur han känner.

– Jag kan inte uttrycka det i ord, även om jag skulle prata med dig hela dagen och hel natten, säger han.

Håller tummarna

Samtidigt menar han att det finns de som har det värre.

– Jag tänker på de mammor som är ensamma här. De har ännu svårare att klara pressen, säger han.

Bredvid honom sitter Kadir Qaadir som bott i Sverige i fem år, varav fyra och ett halvt i Kristianstad. Han lider med sin landsman, men själv träffade han sin fru här och de har tre barn. Hans egna föräldrar är döda och han har inga syskon, så han vet hur det är att vara ensam.

Han håller tummarna för Mahad Farah och andra i samma situation.

– Vi pratar om det hela tiden, säger Kadir Qaadir.

”Inget liv utan hopp”

Annars trivs båda bra med livet i Kristianstad. De berättar att de blir väl bemötta och inte har upplevt några allvarligare trakasserier, men händelserna i småländska Forserum nyligen har skrämt dem.

– Vi som bor i Kristianstad känner oss rädda för att det kan hända oss också, säger Mahad Farah.

Han har ingen förståelse för rasism.

– Alla människor är samma, om man är vit eller svart, säger han.

När tror du att du får förenas med din familj här i Kristianstad?

– Jag vet inte, kanske om ett halvår. Jag hoppas att de kommer så snabbt som möjligt, svarar han efter att ha höjt händerna som i bön.

– Inget liv utan hopp, jag hoppas mycket.